Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 1

om utsigterna sör en aterförening af de uordamerikanska staterna. (Forts. och slut fr. föreg. N:o.) I Europa har man blott en tanke om slafveriet. Det är ett ondt för slafven och ett ondt för slasegaren sjelf. Der negerslafvar arbeta jorden, är arbetes heder förnekad; det anses som en skam for en hvit att arbeta i sitt anletes svett, och de hvita som ej äro nog rika för att ega negrer, på hvilkas flit de kunna lefva, blifva medlemmar at den stora, olyckliga, förkastade klass, som är känd under namn af de hvita slafvarne (den fattigare delen af befolkningen) och föraktas at sjeltva negern. Denna fattiga, foraktade medelklass består dock just af dem, som eljest utgöra alla fria samhällens merg och kärna. Det finnes i sydstaterna blott ett slags arbete, det på plantagerna, och de som förrätta det hemtas utom landet. Man kan ej gitva södern ett mera dödligt sår än det som i längden gifvits den af dess egendomliga institution, slafveriet. Men i sjelfva verket strider norden ej för att utrota slafveriet, utan för att få bibehålla sin andel i vinsten at detsamma. Söderns plantageegare deremot, som anser att slafven är hans egendom, vill ha säkerhet om dess besittning och detta hade han och kan blott hafva under det slags union, från hvilken han af andra skäl okigt sig. Förenta staternas konstitution, upprättad af slategare, har åt södern gifvit stor makt att undertrycka slatuppror. Den gjorde det äfven lätt att tillfångataga och återföra en Hyktad slaf. Unionens hufvudstad, som norden strider för att behålla, är en slafegande stad, och dess lagar deliniera slafveriet som ett fängelse med murar, vida som landets gränser. Inom unionen fanns ej en plats der en flykting, som ryckt sig lös trån en träldom, hvilken hvarje menniska har rätt att afkasta om hon kan, skulle kunna hoppas att finna lagligt beskydd. Om derföre afsky för slafveriet verkligen vore den känsla som ledde uorden, borde den glädje sig öfver en delning som skiljer den från något så förhatligi som slafstaterna och sätter den i stånd att likt England forklara hvarje man fri, hvars tot beträdde dess jord. Men i stället för att toga sig i en förändring hvilken inskränker slatverisystemet till de slafegande staterna och icke blott betriar norden från den vanhederliga skyldigheten att vara slatfångare utan afven gifver det en utsigt att kunna förinta hela slafverisystemet genom att omgifva det med en gördel af frihet, — i stället strider norden för att bibehålla sin andel i vinsten af slafveriet. Och tvärtom: i stället bör att skilja sig från unionen för slafverietskull, skiljer södern sig trots det faktum att ett sådant steg skall blottställa den för risker och förluster, mot hvilka unionen skulle beskyddat den. Chicago-manitestet af nordstatspartiet antager såsom sin fjerde artikel det orubbade upprätthållandet af de olika staternas rättigheter, isynnerhet den att ordna och nerna —