Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

sägo ohelsosamma ut, der de lågo öfverdragna med mossa och svamp, som sutto likt utslag på murarna, Der byens äng skulle ha legat var ett kärr öfverväxt med vattensilke. Det var ett ställe, sådant att det kunde förfölja oss i drömmen wed sin vildhet och ödslighet, sin hopplösa fattigdom och den osunda osnyggheten öfverallt vid menniskoboningarna. Ou detta var den by, som brefvets författare med så mycken stolthet kallat sin, och som jag föreställt mig som så förtjusande och pittoresk, vittnade den icke mycket fördelaktigt om hvad som skulle följa derpå; och jag började tänka att jag målat med för ljusa färger och att jag kanske icke skulle kunna nöja mig med hvad som väntade mig. Byn förskrackte mig. Jag gick genom den glad att slippa undan de bleka qvinnornas och barnens bligande; de skockade sig i dörrarna som om en främling var en sällsynt och föga välkommen anblick. Ja, det var som om det legat en viss varnande fasa i deras blickar, när de pekade mot herregården, som de kallade den, och en gammal hexa lyfte sin käpp och ropade vinte dit; det är väl aldrig möjligt med en ton, som isade blodet i mina ådror. Men det var för sent att vända om, och derför gick jag, gripen af en obeskriflig förskräckelse fram till Fenhouse, der mitt öde skulle afgöras.