Göteborgsposten – 16 januari 1862, sida 2

hon skulle fara ein väg, var det sorg på herregården, Hvarken inspektoren eller bokhållaren sade en enda qvickhet, då de följde henne till vagnen, ja icke ens kammarrådet hade något roligt att säga, då tjenarne buro den stora myrten ut i vagnen. I professorns hus blef hon mottagen af sju vackra, svartklädda småflickor. — Hvad är det för ett vackert träd, du har med dig ? frågade de yngsta. — Det är er mors myrten, svarade hon och kysste de små. Tiden gick och de små blefvo stora. Nu visade det sig, att trädet likväl hade lycka med sig. Hvar och en af flickorna fick sig en krans af sin mors myrten, och den gamla band dem alla. Då hon i sina unga dagar skar qvistar till den första kransen, trodde hon, att myrten aldrig skulle grönska mera; nu skar hon grönt åt den ena efter den andra, utan att dess krona blef mindre, och hon tyckte, att hennes lycka blef större för hvarje gång. — Vid vallen ligger en rad af läga hus, hvilka mest bebos af gammalt folk och ensliga familjer.