Göteborgsposten – 16 januari 1862, sida 1

redan uppe på öfversta pinnen med kaktuskrukan på armen, då stegen gled åt sidan och han störtade ned. Der låg han nu. Han hade brutit det ena benet och vridet det andra ur led. Äfven detta kom flickan nära vid. Förutom allt bvad hon förut haft att göra, måste hon nu äfven vara sjuksköterska; men hon var det med så mycken omvårdnad och beredvillighet, att den stackars unge mannen, som nu låg lemlästad i ett främmande hus, hvarken saknade sitt bem eller sin systers skötsel. — Vill ni vara lika öm med hvar och en som knäcker hals och ben, så skall jag min själ boppa ned från tornrummet en gång i vinter, då jag får godt om tid, sade inspektoren. — Det skulle ni icke göra. Skönjungfrun har icke bjertplåster för mer än en sårad riddare, sade bokhällaren. — Fy, skämmens! Nu gören j ju jungfrun röd öfver hela hufvudet, skämtade kammarrådet skrattande, och så skrattade naturligtvis alla de andra med. Det låg för öfrigt något i hvad det qvicka kammarrådet sade. Hon hade såsom barmhertighetssyster hjerta för hvar och en lidande, och den unge studenten led mycket; det är derföre nog möjligt, att han slut fick mer än till brorslotten i hennes bjerta, men det var i alla fall en hemlighet.