Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 3

och mördare gått strafflösa under inflytandet af de politiska lidelserna och frikänts under don stora hopens jubel! Huru ofta har icke rått öfvervåld besudlat lagens helgedom, kapitolium i Washington! Nej, det är tyvärr icke rättskänslan, som bestämt amerikanska regeringen för fångarnes utlemnande. Det är den tröstlösa belägenhet, i hvilken unionen skulle råka genom krig med England. Unionen förmår redan nu icke med framgång föra kriget mot Sydförbundet, oaktadt krigs-omkostnaderna dagligen uppgå till 6,000,000 rdr rmt. I trots af allt skri från folket, att något måste ske, vågar likväl öfverbefälhafvaren Mac Clellan icke gå öfver Potomac och angripa fienden i hans väl befästade positioner. Huru skulle det väl gå med kriget mot den så hatade inrikes fienden, om Unionen finge ännu ett andra krig med England? Sydstaterna skulle då genast erkännas, blockaden af deras hamnar språngas och den svaga amerikanska flottan bortsopas från alla haf af Englands tusentals krigsskepp. Och hvad angår Canadas eröfring, hvaröfver Yankees skryta så mycket, står den i vida fältet. De ifrigaste amerikanare, som ännu ega något omdöme qvar, nöja sig med att bevisa, det England icke är i stånd, att från Canada göra ett infall på deras område. Det kan ej vara något tal om att de (amerikanarne) nu skulle kunna eröfra Canada och mot dess vilja med sig förena detsamma. England har redan skickat 10,000 man till Canada och hafvet är dess väg. Dertill komma de oerhörda handelsförluster, som sjästäderna skulle lida i bändelse af ett krig. Kortligen, om ock en mera krigisk stämning råder bland de deputerade, hvilka till största delea äro inifrån landet, har regeringen likväl ansett sig böra lyssna till alla de främmande makternas och nödvändighetens stämma och beqvämat sig till Masons och Slidells utlemnande. Engelsmännen skola i alla hänseende icke ogerna se, att den mäktigt framåtskridande, ofantliga republiken på andra sidan Oceanen, hvilken hotade att bli alltför stark, delas i tvenne delar och kanske i ännu flera. Men de hafva icke gifvit amerikanarne något verkligt skäl till klagan, utan på det strängaste bevarat sin neutralitet, ja, gjort tillochmed mera, genom att erkänna en blockad, hvilken knappast kan anses effektiv. England glädjer sig åt att freden upprätthålles, och det är amerikanarne sjelfve, som beröfva sin eftergifvenhet allt värde, genom att hota England, med vedergällning i en framtid. England har ej kunnat handla annorlunda än det gjort, och om det af Trentaffären hemtat någon lärdom, så är det den, att England gör rätt uti att hädanefter akta de neutralas rätt, emedan England äfven kan komma i det kasus, att taga de neutralas rätt i anspråk för sig. Den oro, vi en tid erfarit genom denna sak, kunna vi fördraga, om den leder till en vidare human fortbildning af sjörätten. urp, imes för den 10 dennes berättar, att engelska ministerrådet vid underrättelsen om kommissariernas utlemnande beslutat sända ett svar till Amerika, som uttalar Englands tillfredsställelse öfver att kapten Wilkes bedrift icke blifvit godkänd och mottager den erbjudna upprättelsen, men jemväl uttalar den förväntan, att den nya händelsen med Bugenie skall blifva afgjord på samma sätt som Trentaffären. Från CItalien når oss den genom de senaste berättelserna derifrån lika oväntade som angenäma nyheten, att majoriteten af deputerade kammaren vid ett i dessa dagar hållet sammanträde beslutat fortfarande skänka ministeren Kicasoli sitt förtroende. Då ännu ingen närmare uppgift föreligger om denna lyckliga vändning, få vi inskränka oss till blotta nyhetens refererande. — Man har på general La Marmoras befallning börjat nedrifva det gamla citadellet i Neapel. Under jubelrop, samt afsjungande af Masaniellooch Garibaidihymner skred befolkningen till arbetet. Endast de verk skola qvarstå, som tjena till stadens försvar mot yttre fara. — General Klapka befinner sig i Turin, der han skall hafva några sammankomster med de italienska statsmännen och sedan genast begifva sig till Paris för vigtiga politiska skäl. — I Neapel har man nyligen genomfört en verkligt radikal reform, hvilken visserligen skall beröfva denna stad något af dess pittoreska utseende, men dock betordra dess bästa. Trottoirerna på Toledogatan hafva nemligen rensats från de kringvandrande köpmän och skaror af tiggare lazzaroner, som hittills upptagit denN A ml