Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 3

då 1 bevis medelst inkallande al! det ena vittInet efter det andra. Från Utlandet. — Ehuru den genom Trentaffåren uppståndna engelsk-amerikanska forvecklingen nu är löst soch enligt all möjlig sannolikhet den nya, Eugenia:-affaren, ätven skall bli det, och det hela derföre är en fait accompli, torde dock en hastig ötverblick vara lämplig, för att nu, då det närvarandes oro något lagt sig, få det hela mera klart för sig och situationen utredd. Vi glädja oss ötver, att i Washington förnuft och rätt segrat öfver den blinda lidelsen. Rättskänslan hade dock troligen minsta delen i presidenten Lincolns beslut. Amerikanarne vilja ej erkänna, att sydemissarierna blefvo mot folkrätten bortförda från det engelska skeppet. I Europa råder med så ringa undantag, att de knappast förtjena omnämnas, hos regeringarne såväl som hos folken den allmännaste öfverensstämmelse om, att amerikanarne icke voro berättigade till sitt våldsamma förfarande. Det har varat länge nog, ända till Krimkriget, innan England med sin öfvermakt till sjös kunde besluta sig för, att utan omsvep erkänna den neutrala flaggans rätt. Dittills hade de låtit komma sig ull last en följd af våldsgerningar mot de neutrala. Men man har ej något enda exempel, som kan förgylla ett menniskoröfveri, soröfvadt på ett neutralt fartyg, som seglar från en neutral hamn till en annån. Kapten Wilkes har varit ärlig nog att medgifva, det ban sjolf hyst stora tvifvel, innan han kunde bestämma sig för utförandet af sin bedrift Han visste, att man får bortvaga fiendtliga depescher äfven från ett neutralt fartyg; men om förhållandet vore så äfven med menniskor — deröfver hyste han dock skrupler. Han lugnade emellertid sitt samvete dermed, att han antog hrr Mason och Slidell vara förkroppsligade (embodimented) depescher! Men nog af, i Europayär man ense om, att Amerika handlat orätt, och om sjelfva saken än skulle kunna vara tvitvelaktig, är det dock fullkomligt klart, att amerikanarne brutit mot formen. Den engelska regeringen gjorde endast sin pligt, då hon för sin kränkta flaggas skull genom sin gesandt lord Lyons fordrade Masons och Slidells utlemnande. Hon gjorde detta på det skonsammaste sätt: Lord Lyons erhöll från sin regering uppmaning, att undvika allt, som kunde stöta ett så stolt, ja, ötvermodigt folk som Förenta Staternas. Han lemnade, då engelska regeringens depescher den 18 December kommit honom tillhanda, den amerikanska regeringen först tid, att motvaga berättelser från sina gesandter och underrättelser från Europa samt göra sig underkunnig om den allmänna sinnesstämningen mom England. Regeringen i Washington kunde då liksom den stora hopen omöjligen länge hysa tvifvel om, att icke England menade blodigt allvar, sedan det af kärlek till freden under 25 års tid sju eller åtta gånger gifvit efter i stridigheter med Amerika. Engelska gesandten hade derpå flere samtal med den amerikanske utrikesministern, hr Seward, hvilken han på icke officielt sätt underrättade om sitt uppdrag, ännu alltjemt i förhoppning om, att amerikanska regeringen skulle slita tvisven på det för henne mest hedrande sättet, i det hon af fri vilja utlemnade Mason och Slidell, innan England ännu: framställt sina fordringar. När detta hopp icke gick i fullbordan, aflemnade lord Lyons den 23 December sin vigtiga note och presidenten Lincolns kabinett lät, såsom vi sett, ännu flera dagar forflyta, innan det beqvämade sig till utlemnandet. For en opartisk, lugn iakttagare måste det visserligen synas vansinnigt, att afslå Englands berättigade fordringar. Men amerikanarne hafva vant sig vid, att England alltid gifver efter, och deras lidelser äro genom kriget onaturligt upphetsade, isynnerhet mot England. De äro rasande öfver, att England förklarat sig neutralt, d. v. s. icke betraktar Sydstaterna såsom upprorsmakare, utan såsom ett folk hvilket förer krig. Och likväl gör England dermed endast, hvad alla andra stater göra, och hvad England alltid i dylika fall, t. ex. vid grekiska upproret, brukat göra. I afseende på Masons och Slidells utlemnande voro lidelserna så mycket mera uppeldade, som dessa herrar vid Söderns separation spelade en hufvudroll, ja, gällde som de egentliga anstiftarne. Amerikanarne kunde derföre så mycket mindre öfvertyga sig om det oriktiga i deras bortförande med våld, och rättskänslan har tyvärr i Förenta Staterna under senare tider på det sorgligaste sätt afslappats, icke allenast i afseende på de alltmera oförsynta tilltagen utåt, utan äfvan onh Arnantllman wdaefanda lamaunaa han — — — — (——