Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 2

bos personer, aom föra ett stilla ocb enformigt lefnadssätt. Man tycktes tafla om att berätta de förfarligasta saker, och det vilda och bemlighetsfulla röfvareband, som kallades Chauffeurer, hvilket under Scbinderbannes anförande gjorde alla vägar, hbvilka förde till Rhen, osäkra, spelade bufvudrollen i mången berättelse, som kom sjelfva märgen i mina ben att stelna och som hämmade sjelfva Amantes apräksamhet. Hennes ögon nppspärrades och fingo ett förvirradt uttryck, hennes kinder bleknade och denna gång sökte hennes blickar hjelp hos mig. Detta så nya vädjande till mig äggade mina krafter. Jag steg upp och sade att med deras tillåtelse ville mir man och jag gå och lägga oss, emedan vi van: drat långt i dag och brukade stiga upp tidigt Jag tillade att vi skulle vara uppe i god ti och sluta vårt arbete. Smeden sade att vi skul. le vara ottefåglar om vi vore uppe före honom och hans goda hustru understödde mitt förslag med vänskapligt bråk. Hade de berättat ännt en historia i samma våg, tror jag att Amant skulle svimmat. Nu återgaf nattens hvila henne hennes kraf ter; vi stego upp och fullbordade vårt arbete tid och Åto tillsammans med familjen en riklig frukost. Derefter begäfvo vi oss åter på vig Allt hvad vi visste rörande vägen var att v icke borde gå till Forbach, och. dock trodde v