Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 2

med sina förmynderskap att göra; men meningarna voro skiljaktiga i afseende på fördelningssättet. Somliga menade att man skulle rätta sig efter bostäderna, andra (deribland ordföranden) att man skulle hålla sig till den alfabetiska ordningen. Lottkastning förordades af en och annan. Mot den från ett par hål! framställda åsigten att en hvar god man skulle för sig uppbära arfvodet för af honom verkställda granskningar, åberopade kand. Philipsson förordningens ord att detta bör till Gode Män utbetalas, såsom talande för en lika fördelning emellan dem alla; tvistepunkterna undvekos emeliertid lyckligt i det härofvan meddelade beslutet. Den af kand. Philipsson straxt i början väckta frågan, om granskningen skulle sträckas till alla föregående år, besvarades ät ordföranden sålundal att den icke kunde gå längre tillbaka än tilutgången af det år for hvilket af närmaste fränder godkänd förmyndareräkning kunde företes. Lokt. Blomstrand ansåg det vara en rättighet men icke en ovilkorlig skyldighet för gode män att äfven taga del at föregående års räkenskaper, ifall sådant kunde finnas nödigt för verificerande af det i 1861 års räkning ingående saldot från 1860. Strängt taget vore förmyndare enligt författningen endast skyldig att lemna räkning för sista året; men det stode god man fritt act om tillfredeställande redogörelse för förmynderskapets behandling under föregående år icke söreteddes, deraf hemta anledning att hos rådhusrätten föreslå förmynderskapets öfverlemnande till annan person. Hr Julius Lindström instämde i samma åsigt, som ej heller motsades af kand. Philipsson. Något beslut blef emellertid icke fattadt. Bestämningen om två år, såsom den tid efter hvilken nya val skola anställas, föranleddes genom häradsh. Bergers anmärkning att det kunde hånda att någon god man så finge allmänna opinionen mot sig (genom misstänkt mottaglighet för vederbörandes bearbetningar) att det kunde blifva onskligt att få honom aflägsnad, hvilket lättast och med minsta obehag kunde ske genom nytt val efter utgången af en från början bestämd tid. Sällskapet P. B:s stora och vackra silfverbål, förfärdigad härstädes af hrr L. Larsson komp., kommer på gjord begäran att afsändas till verldsexpositionen i London. Hertigen af Östergötland hade på julaftonen inbjudit samtlige i Nizza vistande svenskar, till ett antal at 30—40 personer, till en dejeunerdinatoire. Juldagen voro alla dessa gäster åter samlade hos det hertigliga paret, för att deltaga i en gudstjenst, hvilken, då ingen svensk prest fanns i Nizza, förrättades af d:r Böttiger medelst uppläsning af en predikan. Pastorats-delning. Kongl. Maj:t har nu så afgjort frågan om delningen af Skepplanda pastorat, med annexerna S:t Peder (Gamla Lödöse), Tunge, Skötde och Hålanda, att pastoratet under nuvarande ledighet skall delas, men sättet är ännu oafgjordt och frågan återförvisad till ny behandling af vederbörande. Fregatten Norrköping. Den från kapten Adlersparre ingångna rapporten, daterad New-York d. 12 Decbr, innehåller följande: Fregatten hade Plymouth d. 16 Okt. med ledande vind genom kanalen; men utkommen i Atlanten möttes svart det denna årstid rådande hårda nordvestliga vädret, hvarföre kapten Adlersparre fann sig föranlåten att välja den sydliga, ehuru längre vägen öfver oceanen, helst derigenom vanns fördelen att under handterligare väderlek kunna väl öfva besättningen vid kanonerna iunan fregatten hann sin kryssningstation. Den 3 Decbr skar tregatton in i Golfströmmen, något söder om Kap IIatteras. Vinden blef här vestlig med hårda byar och sprang sedan om till nordostl. storm, hvilken varade i två dygn. Efter stormen kom 3 dygns stiltje, men Goltströmmen bjelpte framåt. Vinden blef sedermera gynnande, utom sista dagen, då fregatten måste slå sig fram emot en hård nordvest. Kapten Adlersparre uppger att fregatten Norrköping, så vidt han varit i tillfälle att utröna det, är en god seglare, särdeles i frisk bris. Alla fartyg, med hvilka han sammanträffat och styrt gemensam kurs, hade han seglat förbi, och under sista dygnets segling, då fregatten pressade emot ganska hårdt väder, gjorde den på hvarje slagbog och under dubbelrefvade märssegel och enkelrefvade undersegel, fullt nio och stundom tio knops fart. Detta likväl i bugten mellan Long Island och NewJersey, hvarest ingen betydlig sjo kunde resa sig. — Helsotillståndet ombord var vid rap: