Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 2

hade ingen dörr utan vi gingo in genom en öppning, hvarvid stegen var fästad. Fönstret vette åt gården. Vi voro trötta och somnade snart. Jag väcktes af ett buller i stallet under oss. Efter att ha lyssnat ett ögonblick väckte jag Amante men höll handen för hennes mun för att hindra henne ifrån att ropa i hennes halfvakna tiltstånd. Vi hörde min man tala med stalldrangen om sin häst. Det var hans röst derom var jag öfvertygad. Vi vågade icke röra oss och förvissa oss derom. Under ungefär fem minuter gaf ban befallningor. Derefter gick han ur stallet; vi smögo oss försigtigt till fönstret och fingo se honom gå öfver gården och gå in i värdshuset. Vi öfverlade om hvad som var att göra. Vi fruktade att vi skulle väcka uppseende och misstanka om vi gingo ned ifrån vårt rum, men annars skulle vi icke velat något hellre än strax komma derifrån. I detsamma gick stalldrängen ur stallet och stängde dörren efter Big. — Vi måste försöka att komma ut genom fönstret — ifall det är rådligt att gå. (Forts.)