Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 1

— — D 171140 ——— Veckokrönika. De mera eplendida julnöjena hatva nu börjat, öppnade af Trettondedagens Amarantdal, hvilken alltid gör epok i säsongen. Vi hafva ej här, såsom i Stockholm, någon ly sande börsbal om Nyårsdagen, åt hvilken mången tärna gläder sig och för hvilken hon bereder sig flera månader förut, för att om möjligt medföra ett minne för lifvet derifrån: minnet af att hafva dansat med någon af de söta prinsarne, kanske med sjeltva kungen. Nej här i det borgerliga Göteborg hafva vi icke någon sådan högtidlig borgarebal; men Amaranten får göra sitt till att motsvara densamma. Får man icke dansa med kungen, så får man i stället nöja sig med att dansa med en ung förmögen grosshandlare, hvilken hvad ögonblick som helst har sitt bo i ordning för att kunna gifta sig; och istället för en sväng med en prins, kan man ju få en med ett generalsämne, som, fast det ännu icke har aning om huru ett par utbildade mustacher skola komma att kläda, likväl har den mest förhoppningsfulla framtid både för mustacherna och moitisen. Hufvudsaken är dock att man har roligt, eller, som det på konstspråket heter, att balen är särdeles animerad och detta epitet har blifvit tilldeladt senaste Amarant. Biändamålet, en Nyårsuppvisning, en mönstring af krafterna före början at de privata julbalarnes strapager, vinnes alltid. Dessa senare äro nu i full fart: derom bära hvarje afton de rikt upplysta våningarnes fönster vittne. Vid dessa lysande tillställningar, der intet synes sparas, sparar man dock på en ganska väsendtlig sak, neml. tillräckligt med instrumenter för dansmusiken. Denna sparsamhet är dock betingad af nödvändigheten; ty man har så litet i den vägen att tillgå. Direktör Czapeks långt ifrån öfvertaliga orkester, den enda som här finnes, är trenne aftnar i veckan upptagen för teatern och är deremellan ansträngande sysselsatt med ständig inöfning af nya operor. Dessutom kan den ej på samma afton delas på flera håll, och då får pianot bli det lifgifvande instrumentet för dansen. Julkalaserna hafva varit en farlig fiende for Operasällskapet, hvilket dock haft att glädja sig åt ganska goda hus, ehuru sällskapet ännu icke är så komplett, som det höfves. Med hågkommande af de resursser, som stått sällskapet till buds, måste man medgitva, att detsammma hittills öfverträffat de flestas förhoppningar. Att inom 4 veckors vid gifva 5 stora operor (förutom 3 talpjeser), med en personal, hvaraf en del aldrig sjungit tillsammans, bevisar åtminstone ett ifrigt bemödande och en god vilja, som bör öfverskyla en del af de påtagliga bristerna och lofva godt för säsongens kommande dagar. 1 recensioner öfver de gifna operorna tyckes man hittills hafva alltför mycket bortglömt orkosteranföraren, direktören Uzapek, som ofta synes hafva de mest ansträngande och brydsamma timmar, för att till ett helt sammanhålla en ofta klent inöfvad sång och en dito instrumentering. Honom torde till en ej oväsendtlig del få tillskrifvas hvad hittills blifvit uträttadt. Det lilla sällskapet hittills låtit oss få se af sin förmåga på talscenen, har ej varit i allo fullt tillfredsställande, men flera at medlemmarne, hvilka eljest stå förborgade i kören, synas här bättre vara på sin plats, och troligen skulle mången representation kunna gifvas med talpjeser, om ej den publik, som helst njuter af farcer o. d., vore så litet hemma i tyska språket.