Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 1

U— w—L———— — deraf att man redan börjat införa reformer uppifrån, innan sjelfva folket visade sig längta derefter. Dessa nödvändigheter äro konseqvenser af något som redan odåterkalleligen skett, isynnerhet af medgilvandena i Polen och Finland, af lifegenskapens upphäfvande, al den utvidgade tryckfriheten, af den tilltagande finansnöden och slutligen af det liberala sinnelag som regeringen vid alla tillfällen bär till torgs, om ock på långt när icke alla regeringshandlingar svara mot denna skylt, något som, tillfölje af samtliga förhållandens natur, icke heller ännu är möjligt. Med afseende på de händelser som otvifvelaktigt äro i görningen, torde det vara af intresse att i korthet betrakta den föregående utvecklingen af denna sträfvan efter en konstitution för Ryssland, och detta så mycket mera som det kommande då ej skall kunna öfverraska. Hvad som vid kejsar Nicolai tronbestigning år 1825 uppenbarade sig och satte hela Europa i förvåning är bekant, En sammansvärjning, som isynnerhet hade sin grund i de intryck, hvilka den från Paris återvändande ryska hären fått i vestliga Europa, utbredde sig i tio år, och slutligen voro nära 50,000 personer medvetna om densamma, då den genom en blott tillfällighet blef upptäckt, ehuru för sent, för att förbindra ett utbrott af hela rörelsen. Såväl den officiela framställningen af processen mot Rilejeff, Bestuscheff, Pestel m. fl., som dessas papper och sedermera flera ojäfviga vittnesbörd, tillåta intet tvifvel om att afsigten med denna sammansvärjning var upphätvandet af den autokratiska och införandet af den konstitutionela styrelseformen. Nu som alltid fanns det bland de, mest framstående ledarne af rörelsen en del republikanska elementer. Sedan denna tid har det alltid visat sig tecken till att idsen om en konstitution ständigt haft anhängare och förkämpar icke blott vid universiteten och i de förnämsta uppfostringsanstalter, utan äfven i armen och bland sådana embetsmän, hvilka tillfölje af sina befattningar ottast förts till utlandet. Riktigt utdöd har den aldrig varit, om den också vid vissa tillfällen endast antagit karakteren at obelåtenhet med det beståndande. Man finner, från utan tvifvel säkra källor, flera vinkar i detta hänseende. Berodde den Petrocheffskiska sammansvärjningen i Petersburg, hvilken upptäcktes af dåvarande chefen för hemliga polisen väl på annat än Just en sådan obelätenhet? Den tryckning som utöfvades at kejsar Nicolai regering fann här ett naturligt mottryck; men det var dock alltid högst få som intresserade sig för iden, och bland den stora massan af folket fanns det hvarken förmåga att förstå den eller mottaglighet sör densamma. Mycket forandrade blefvo förhållandena vid kejsar Alexanders tronbestigning och vid slutet af kriget med vestmakterna. Banden löstes nu plötsligt från tunga och tanke; man började finna att önskningarne kunde blifva judeligt uttalade nedifrån, då man ej längre ofvanifrån undertryckte hvarje yttrande och sedan man gjort början med att afskaffa ohållbara förhållanden samt åt Ryssland gifvit en mängd institutioner, som i någon mån liknade andra europeiska lands. Emellertid skulle de enstaka tilldragelserna — såsom upptäckten af ett hemligt studentsamfund i Charkow, grundläggandet af en revolutionär rysk press i utlandet, larmande demonstrationer af studenterna vid nästan alla ryska universiteter 0. s. v. — likväl icke varit af betydelse, om icke adeln, såsom en ersättning för sin hittills varande ställning i samhället, varit tvungen att förvärfva sig, eller i nödfall tilltvinga sig en i politiskt hänseende mera inflytelserik ställning. Häri ligger obestridligen frågans egentliga kärna, ty adeln kan naturligtfrån Pania OAHA Jan atanbäare man Öalft an