Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 1

vände sig åter mot spiseln och gned händerna otåligt. Han hade förtärt vinet och brödet och ville fortsätta sin färd så snart som möjligt. — Jag har brådt om; mana på er man att han gör det så fort som möjligt. Jag vill betala honom dubbelt om han skyndar sig. Qvinnan gick ut för att framföra hans begäran, och ban vände sig ännu en gång mot oss. Amante hade kommit till andra delen af den meodi hon hvisslade. Han instämde och sekunderade benne i hvisslingen ett par ögonblick, men lå smedens hustru återkom i detsamma, gick han emot henne liksom för att förr höra svaret. — Ett ögonblick min herre, blott ett ögonblick. En spik hade fallit ur framskon, och min man slår i en annan; herrn skulle åter bli tvungen att dröja, om äfven den skon föll af. — Frun har rätt, sade han, men jag har grufligt brädtom. Om frun visste hvarföre skulle hon förlåta min otålighet. Förr var jag en lycklig make, nu är jag en olyckig och öfvergifven man. Jag efterspanar en hustru, på hvilken jag slösade all min kärlek, men som har missbrukat mitt förtroende och rymt bort från mitt hus, troligen till någon ilskare, tagande med sig alla juveler och penninsar, som hon kunde komma åt. Frun har kanke sett henne eller hört något om henne; hon ymde i sällskap med en eländig, lastbar qvinna