Göteborgsposten – 10 januari 1862, sida 3

LAA — Fran Utlandet. Den engelskamerikanska förvecklingen, som någon tid utöfvat en så stor tryckning på den allmänna stämningen inom Europa, är nu på ett fredligt sätt löst, i det amerikanska nordstaternas president Lincoln lyssnat till engelska regeringens fordringar och medgifvit att de ombord på Trent tillfångatagna sydemissarierna Mason och Slidell jemte deras tvenne sekreterare skola utlemnas. De amerikanska tidningarne gilla presidentens åtgärd och försvara den dermed, att man måst gifva efter för den politiska nödvändigheten. Dessa ord innebära på visst sätt en ny hotelse och tyckas betyda detsamma som att: när vi en gång fått våra affärer här hemma rangerade, skola vi ha revanche; i närvarande stund och tillsvidare skola de emellertid säkerligen öfverröstas af det britiska tolkets jubel öfver den seger, dess kabinett vunnit genom sin fasta och bestämda hållning: ett nytt och lysande bevis på fördelen för ett land att utgöra en stormakt, som kan våga uttala ett ord och låta detsamma åtföljas af imponerande handling. På en annan punkt af Nordamerika har det emellertid redan kommit till utbrott af krig, nemligen i Mezico. De spanska trupperna, som voro sammandragna på Havannah för kampanjen mot Mexico, hafva afgått, utan att afvakta sin öfverbefälhafvares, general Primes, ankomst eller engelska och franska trupperna, hvilka skola handla i öfverensstämmelse med dem. Ej nog dermed, de hatva redan den 8 December intagit fästet SaintJuan dUlioa. Denna vigtiga operation kunde verkställas utan strid, emedan Mexicanarne redan den 5 December öfvergifvit fästet, förnaglat kanonerna och bortfört största delen af materielen. De hade likaledes utrymt bastionerna San-Ferdinando och San-Philippo, hvilka resa sig på sasta landet norr om Vera Cruz, så att denna stads besättande tycktes kunna verkställas utan alltför stora svärigheter. Mexicanarne sjelfva koncentrera sig i Puebla, på vägen till Mexico, och eftersom deras ställning är mycket fördelaktig för försvar, trodde man, att spanjorerna icke skulle våga anfalla dem före Primes och de allierades ankomst. Från Rom skrifves till Times: Påfven är vid dålig helsa, men han är mycket rädd för förkylning. Det oaktadt begaf han sig d. 26 till Qvirinalet, för att göra sin hedersvisit hos sina trogna lam, exkonungen och exdrottningen af Neapel. Den hel. fadren tyckes göra sitt val af favoriter med afsigt att kränka sina undersåters bästa känslor. Den förkärlek han alltid visat för exdrottning Christina af Spanien har utgjort ett tema för många allvarliga kommentarier af sådana personer, som ej äro villiga att skilja religionen från allmänna moralen. Men påtven bar synbarligen något särskildt ändamål, då han på detta sätt hedrar de gäster, hvilkas närvaro i Rom utgör en skandal för all kristendom. H. Helighet afser nemligen med sitt besök ett praktiskt svar på den vink Lavalette gjort honom i franska kejsarens namn, att bourbonen ej kan längre förblifva i Rom, om Italiens lugn, den hel. stolens värdighet och Frankrikes heder skola kunna upprätthållas. — Vid en diplomatisk middag, som gifvits af österrikiska gesandten och hvilken bevistades af Lavalette samt kardinal Antonelli, föreslog den spanska gesandten en skål för Frans II, konung öfver Båda Sicilierna. Men skålen upptogs icke af gästerna tillfölje af franske ministerns närvaro. Franska akademien skall d. 8 febr. utse efterträdare till Scribes stol. Såsom kandidater nämnas: Cuvillier-Fleury, Mazsres, Octave Feuillet, Camille Doucet och LGon Halevy. Såsom kandidater till pater Lacordaires efterlemnade stol angifvac. npna 41.