Göteborgsposten – 10 januari 1862, sida 2

jag. Ack! jag tänkte icke på den oro, som då herrskade i hela Europa och som tillintetgjorde lagarne och det beskydd, som de gifva. Jag vill icke skildra här huru vi vandrade — utan att våga fråga om vägen; huru vi genomkämpade mången fara och ännu oftare fruktan för faror. Jag vill blott berätta tvenne af de äfventyr vi hade innan vi anlände till Frankfurt. Det första, ehuru olyckligt för ett oskyldigt fruntimmer, blef, som jag tror, orsaken till min räddning; det andra skall jag berätta dig, på det du må begripa hvarföre jag icke återvände till mitt gamla bem såsom jag tänkte göra då jag låg på mjölnarens vind och först blef i stånd att uppgöra någon plan för mitt tillkommande lif. Jag kan icke beskrifva huru mycket jag fästade mig vid Amante under alla dessa tvifvel och dessa vandringar. Sedermera bar jag stundom fruktat att jag slöt mig till henne, emedan hon var så nödvändig för mig i min farliga belägenhet! men nej! det var icke så, eller åtminstone var detta ej hufvudorsaken. Hon sade en gång att hon flydde såväl för att rädda sitt lif som för att rädda mitt, men vi vågade icke tala mycket om vår fara eller om de gräsligheter, som föregått den. (Forts.)