Göteborgsposten – 10 januari 1862, sida 2

hennes ansigtsform och hennes röst till den grad, som jag icke skulle ansett möjlig. Under det hon gjorde allt detta låg jag liksom i ett slags dvala; min kropp hvilade och återhämtade sina krafter men jag sjelf var nästan slö — eljest skulle jag icke följt Amantes energiska tillredelser för sin förklädnad med ett så barnsligt intresse. Jag minnes mycket väl att mitt stelnade ansigte drogs till ett leende när någon af hennes sinnrika påfund kröntes med framgång. Men den andra dagen bad hon mig stiga upp, och då återkom all min djupa förtviflan. Jag lät henne färga mitt ljusa hår och mitt ansigte med den skämda skalen af valnötter i fruktförrådet, jag lät henne svärta mina tänder och bröt till och med frivilligt ut en af mina framtänder för att bli oigenkänlig. Men under allt detta hade jag icke något bopp att slippa min förfärlige man. Den tredje natten, då begrafningen var öfver, dryckesgillet slutadt och gästerna gångna, lades mjölnaren i sängen af sina drängar emedan han var för full att bjelpa sig sjelf. De stannade en stund i köket, pratande och skrattande åt den nya hushållerskan som sknlle komma, och derpå gingo de sin väg men tillbommade icke dörren. Allt gynnade oss; Amante hade profvat stegen en af de föregående nätterna och kunde genom en skicklig svängning nedifrån