Göteborgsposten – 10 januari 1862, sida 2

första ifriga ofterspaningen pågick, såsom vi allt för väl visste. Aterstoden af vår mat och fruktförrådet på vinden skulle stilla vår hunger; det enda, som vi hade att frukta, var att mjölnaren eller någon annan skulle komma upp på vinden för att hämta något. Men vi kunde ställa kistor och koffertar så att vi måhända äfven i detta fall ej skulle observeras. Allt detta lugnade mig litet, men jag frågade huru vi någonsin skulle komma derifrån. Stegen var borttagen och huru skulle vi kunna komma ner? Men Amante svarade att den kunde ersättas genom en, som hon skulle göra af de rep, som lågo bland de andra sakerna; på den skulle vi kunna gå ner ungefär fem alnar, och dessutom kunde vi taga den mec oss, så att intet spår skulle röja att någon varigömd på vinden. Under de två dagar vi qvarstannade de var Amante mycket verksam. Hon genomsökte hvarje koffert och kista, när mjölnaren var ute och i en koffert fann bon gamla karlkläder, för modligen tillhörande wmjölnarens frånvarande son hvilka bon tog på sig och fann passa sig. Der. efter klippte hon sitt hår kort, som på en karl och lät mig klippa af hennes ögonbryn så tät intill huden som om de blifvit rakade samt ska korkar i sådana stycken att hon kunde tags dem i munnen. Derigenom förändrades både