Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

uvarmed man gräfde i den bårda marken, ty det var mycket lugnt den natten. Vi hade icke vexlat ett enda ord, och icke heller gjorde vi det ou. En handtryckning var mindre farlig och uttryckte lika mycket som ord. Hon styrde kosan mot landsvägen och jag följde. Jag hade ej reda på vägen dit; vi föllo flera gånger och jag slog mig illa och det gjorde förmodligan bon också; men den kroppsliga smärtan uppfriskade mig. Omsider voro vi på den jemnare landsvägen. Jag hade så stort förtroende till henne att jag icka talade ens då hon stannade liksom för att öfverlägga åt hvad håll hon skulle gå. M en då sade bon omsider: — Hvilken väg kom ni, när han först förde er hit? Jag pekade, ty jag kunde icke tala. Vi gingo åt motsatt håll, följande landsvägen. Efter ungefär en timmas förlopp kommo vi till bergsslutningen och klättrade länge uppför densamma, innan vi vågade hvila. Vi hade kommit mycket högt och sedan vandrat ett stycke, innan det blifvit full dager; men då sågo vi oss om efter ett ställe att hvila och gömma oss, och då vågade vi hviska till hvarandra. Amante berättade mig att hon stängt dörren mellan hans sängkammare och min, och liksom i en dröm erfor jag att hon äfven stängt dörren mellan