Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 2

daren ömt stödde en sjuk menniska. Han upprepade ett gackande tvetydigt svar som han sjelf gifvit någon, som de mött och som frågade dem derom, Han var mycket förtjust öfver sin ordlek och skröt öfver sin egen qvickhet med denna mjuka röst jag kände så väl. Och medan allt detta passerade, låg den dödes vanmäktiga armar utsträckta på bans fina stöflar. Nu lutade en annan sig (mitt hjerta upphörde nästan att slå) och tog upp ett bref från golfvet, ett bref som fallit ur M. d. Poisys ficka — ett bref från hans hustru fullt af ömma ord och älskligt kärleksjollar. Detta lästes högt och hvarje mening beledsagades af anmärkningar, i det hvar och en sökte öfverträffa den föregående talaren. När de kommo till några vackra ord om en söt Maurice, som var borta med sin mor på ett besök, skrattade de åt M. de la Tourelle och sade att också han en vacker dag skulle få höra sådant qvinnopjoller. Dittills hade jag mest fruktat honom, men hans onaturliga, halft vilda svar kom mig att hata honom ännu mer än jag fruktade honom. (Forts.)