Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

tysta som jag sjelf. Derefter öppnade hon dorren med en långsam rörelse, på det att icke det laddrande ljuset skulle slockna ånyo. Ett ögonblick var allt tyst. Då hörde jag min man siga det han gick emot henne. — Amante, får jag fråga hvarför ni kommer hit i mitt eget rum? Han stod emellan henne och en mans lik, från hvars hemska massa jag drog mig undan, då det nästan rörde mig; så nära hvarandra voro vi alla. Jag kunde icke icke veta om hon såg det eller ej; jag skulle ej kunnat gifva henne någon varning eller något tecken hvad hon skulle säga — om än jag sjelf förstått hvad som var bäst för henne att säga. Hennes röst var alldeles förändrad, när hon talade — mycket hes och mycket låg; dock klang den ganska stadig, när hon sade, hvad som var sanningen, att hon kommit hit för att taga ett bref som hon trodde ha kommit till mig från Tyskland. Goda, modiga Amante! Icke ett ord om mig! M. de la Tourelle svarade med en gruflig bädelse och en förfårlig ed. Han ville icke att någon skulle snoka omkring ihans rum; madame skulle få sina bref om der vore några, när han ville gifva henne dem, ifall han fann för godt att gifva henne några alls. Hvad Amante beträffade, så var detta hennes första varning liksom det skulle bli don sista; och i