Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

— — — — ————— icke kunde satta betydelsen af deras ord, men jag hörde min mans skratt bland de öfrigas — lågt, hväsande och hånfullt — då han sparkade till någonting tungt, som de släpat in på golfvet och som låg så nära mig, att min mans spark, när den träffade det också traffade mig. Jag vet ej rätt hvarför, men en känsla, sot icke var nyfikenhet förmådde mig att sträcka ut min hand så lätt och försigtigt som möjligt för at! känna hvad det var, som man vräkt bredvid mig. Min hand trefvade på ett liks knutna oct kalla hand. Besynnerligt nog, ätergaf detta mig full sin. nesredighet. Till det ögonblicket hade jag nä. stan glömt Amante; nu öfverlade jag med feber aktig otålighet huru jag skulle kunna gifva hen: ne en varning att icke komma tillbaka, eller rät. tare sagdt, jag försökte öfverlägga ty mina för. slager voro alldeles odugliga, som jag genas borde hafva insett. Jag kuude blott hoppas ati hon skulle höra deras röster, som nu försökt tända ljus, svärande förfärliga eder öfver det för. lagda elddonet. Jag hörde henne gå utanför och komma allt närmare och närmare. Jag såg från mitt gömställe ljusstrimmorna genom dörr öppningen allt klarare; nära dörren stannad hon, karlarne innanför — då tyckte jag att d voro två, men sedermera fann jag att de vor tre — upphörde med sina försök och blefvo lik: