Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 1

—————————5555547686767677 som förmädde honom att hälla mig så helt och hållet skild från min käre fader. Det är sannt att jag tog en smärtsam öfverblick af alla de bekymmer, som dolde sig under mitt lifs yttre glans. Jag visste att min man och Amante voro de enda, som voro fästade vid mig, ty det var tydligt nog att jag icke stod väl hos våra få grannar, emedan jag var en parveny, och hvad betjeningen beträffar så voro alla qvinnorna sträfva och hade ett fräckt utseende samt bemötta mig med ett slags yttre höflighet. som liknade gåckeri, under det att hos karlarne röjdes en vildsinthet, som stundom framtrådde mot M. de la Tourelle, hvilken å sin sida, jag mäste erkänna det, ofta behandlade dem med stränghet, ja, med grymhet. Min man älskar mig, sade jag till mig sjelf, men jag sade det nästan i frägform. Hans kärlek ådagalagdes på ett nyckfullt sätt och den tycktes vara företrådesvis sjelfvisk. Jag insåg att icke någon min önskan skulle kunna förmå bonom att det ringaste ändra ett fattadt beslut. Jag hade lärt känna dessa tunna fina läppars obeveklighet; jag visste huru vreden kunde göra hans ljusa ansigte dödsblekt och framkalla den grymma glansen i hans ljusa blå ögon. Den kärlek jag hyste till några menniskor tycktes vara en anledning till hans hat mot dem; och sålunda fortfor jag att beklaga mig sjelf en lång, dyster eftermiddag