Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 1

under dens fränvaro, om hvilken jag har talat, blott erinrande mig då och då att jag borde hejda mitt knot för den osedda lanks skull, som förenade honom med mig, för att sedan ånyo gråta öfver min elakhet. O hvad jag mins den långa oktoberqvållen väl! Amante kom ibland in och talade för att muntra — talade om kläder, om Paris och om jag vet ej rätt hvad, men då och då såg hon noga på mig med genenomträngande blick, och allvarligt intresse, eburu hon talade blott om bagateller. Slutligen lade hon mera ved på elden, drog igen de tunga sidengardinerna, som jag velat ha öppna för att se den bleka månen höja sig på himmelen såsom jag brukade se den höja sig öfver Kaiser Stuhl vid Heidelberg. Men deona anblick framkallade tårar i mina ögon, och derföre drog Amante till gardinerna. Hon bestämde för mig som en sköterska öfver ett barn. — Nu skall madame ha den lille kattungen att hålla sig sällskap, sade hon, medan jag går och ber Marthon om en kopp kaffe. Jag minnes dessa ord och buru de förargade mig, ty det misshagade mig att Amante trodde att jag kunde vara road af en kattunge. Det var kanske snarstickenhet, men dessa ord, som hon kunde ba riktat till ett barn, förtretade mig, ocb jag sade att jag hade orsaker att vara nedslagen — att de voro mera grundade än att jag