Göteborgsposten – 4 januari 1862, sida 3

i värde och vid sidan deraf vidare arbeta i öfverensstämmelse med den gamla principen, enligt hvilken rikets öfriga nationaliteter beherrskas af den tyska, emedan tyskarne auses mest lämpliga att träda i systemets tjenst och verka som lydiga tjenare; men det är lätt att inse, hvilken förbittring som härför räder inom de andra nationaliteterna mot tyskarne och isynnerhet hos de starkaste och mest framskridna ibland dessa: magyarer, czecker och italienare. Riksrådet, som skulle sammanhälla riket, har hittills närmast verkat i alldeles motsatt riktning. Czeckerna och polackarne hafva, såsom de öppet förklarat, endast ingått i riksrådet, för att skydda den böhmiska kronans autonomi och Galiziens sjelfständighet. Galirierna äro oense om, huruvida de böra sluta sig till polackarne oller ryssarne; men de hafva ej dolt, att de anse en af dessa eventualiteter vara nära förestående. Vid tvisterna i riksrådet har motståndet mot tyskarne skarpare framträdt än förut, och czeckerna hafva aldrig förut uppträdt så bestämdt eller lagt sin antipati så starkt i dagen som just nu. De afskaffa öfverallt i Böhmen det tyska språket såsom undervisningsspråk och strätva ifrigt att aflägsna de tyska studenterna från universitetet i Prag. Sjelfva tyskarne finna det ej heller riktigt behagligt i riksrådet; de kunna ej dölja för sig, att det endast är ett provisoriskt medel, hvilket enligt all sannolikhet skall bli bortkastadt, då de gjort sin tjenst. Man hyser intet förtroende till att författningen skulle innehälla fröet till verklig frihet; den presslag, som på sin tid framlades, var lika mycket, om ej mera sträng än den franska, de lagar, som regeringen framlägger, behöfva medverkan och anslutning af så många lokala församlingar, att man lika gerna kunnat förkasta dem genast, och enskilda förslag undertryckas af öfverhuset, om regeringen ej vill åtaga sig omaket. Österrikes ställning är alltså i hög grad förtviflad. Riket har ett riksråd, hvari Ungern, Siebenbärgen, Slavonien, Kroatien, Militärgränsen, Istrien och Venetien icke äro representerade och ej heller skola bli det, och hvari visar sig en härtig split mellan nationaliteterna. Det råder istark jäsning i Ungern; det visar sig förebådelso till krig med Italien; Preussen strätvar efter att utvidga sin makt i Tyskland; serberna och kroaterna, hvilka så väsendtligt bidrogo till att rädda Österrike 1848 —49, äro på sin höjd likgiltiga, statsskulden är ofantlig och i stadig tillväxt. Österrike har likväl genomgått tvenne kriser af nästan lika hårdt slag; det räddades 1683 af Polen och 1849 al Ryssland, och armåen bevarade rikets sammanhållning, men utsigterna äro nu mindre gynsamma än under de åren, ty det har ingen hjelp att vänta från utlandet och det militära bandet är försvagadt. Ryssland, Preussen, Frankrike och Itatien åse med glädje Österrikes afmattning; den enda makt, hos hvilken det kunde finna en stodjepunkt, är England, men ett vilkor för understöd af England, hvilket dock skall i gynsammaste fall blifva af endast finansiel natur, är en förändrad politik i afseende på Italien, som skulle strida mot Österrikes traditioner och kejsarfamiljens personliga åsigter. Härtill kommer, att det hotande kriget mellan England och Nordamerika skall för lång ud draga Englands hufvudintresse från östra Europa, och det är dertöre lätt förklarligt, att man i Wien med den största obelåtenhet åser dessa förvecklingar. Emellertid är det icke troligt, att året 1862 skall gå tillända, utan att medföra en lösning af den största europeiska frågan: om Osterrikes framtida bestånd endast är en tidstråga eller en europeisk nödvändighet. I det österrikiska Polen fortfar jäsningen. Från Lemberg berättas sålunda under d. 29 d:s, att de bekanta forbjudna nationalsångerna hafva afsjungits i Bernhardinerkyrkan; polispersonalen, som ville företaga arresteringar, blef insulterad, och på aftonen måste patruller användas, för att hindra större folksamlingar; flere fängslingar egde rum. De konstitutionela staterna i Europa kunna glädja sig åt en, om ock endast mycket liten tillväxt, i det duodes-fursten af Reuss Greiz skall hafva beslutat att förelägga de i faktisk verksamhet varande feodalstanderna ett förslag till en fri författning, i likhet med den som redan förut finnes i furstendömet Reuss Schleiz. Från Berlin klagas öfver, att de yttre frågorna och flottsaken lida under den missstämning och rådvillhet, som herrskar inom de högsta kretsarne med afseende på de inre frågorna. Bremen har skickat tvenne ombud till Berlin, för att afsluta den preussisktoremska flottkonventionen-; men ombuden inträffade vid ett tillfälle då snurran var som störst på den konungsliga tråden, det vill säga, just under ministerkrisen, och man har sinnu iaka kammt ut gluan da första fanns