Göteborgsposten – 4 januari 1862, sida 1

sta bön på ett så afgörande sätt, att jag icke vågade upprepa den. ÅHädanefter, Anna, sade han, Åkommer du att lefva i andra förhållanden, och fastän det är möjligt att du då och då kan få tillfälle att visa dina anförvandter någon ynnest, så vore alltför förtroligt umgänge icke önskvärdt, och jag kan icke tillåta det. Denna uttryckliga tillsägelse höll på att afskräcka mig från att bedja min far och Fritz att komma och helsa på mig, men afskedets smärta kom mig att glömma all försigtighet och jag bad dem att snart besöka mig. Men de skakade på sina hufvuden och talade om huru mycket de hade att göra der hemma, om olika lefnadsförhällanden och om att jag nu var en fransyska. Endast min far bröt nu ut i en välsignelse och sade: Om mitt barn blir olyckligt, det Gud förbjude, så må hon erinra sig att hennes fars hus alltid står öppet för henne. Jag höll på att ropa: O, för mig då genast hem, min far! — o, min far! då jag snarare kände in såg att min man stod bredvid mig. Han såg på mig med en liten försmädlig min, tog mig vid banden och förde mig bort, under det jag alltjemt grät, med det yttrandet att korta afsked alltid vore de bästa, då de voro oundvikliga. Resan till hans slott vid Vogeserna upptog två dagar, ty vägarne voro dåliga och det var ätt att fara vilse. Ingen kunde ådagalagt mera