Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 3

I det hela taget stå vi på bästa tot med allt hvad turkar och halfmånedyrkare heter, och det snart förlupna året har bevittnat flera nya förtroliga tillämnanden mellan vårt kabinett och diverse schibukrökande majestäter. General Kheredines vistelse i Stockholm har beseglat vårt intima förhållande till en högt aktad sjöröfvarstat på afrikanska kusten. Paschan af Egypten har skickat 6 arabiska hästar för våra kungliga stuterier. Någon skulle hafva förklarat sig villig att göra paschan en gengåfva af vår fyrfotade representation, såsom ätminstore en fullkomligt nationel afvel: men H. Höghet lär med mycken godhet ha undanbedt sig detta, emedan han icke för allt i verlden ville beröfva oss något, som vi sjelfva med så god smak kunna rida på och det en god stund ännu. För öfrigt hafva vi sett beskickningar af alla slag korsa hvarandra öfver hela vår verldsdel under den tilländalupna sommaren, liksom furstliga besök hafva hört till dagens ordning i Paris. Torre-Arsa har gästat den svenska hufvudstaden och medtagit svart på hvitt på öfverste Hazelii sympatier för Garibaldis röda ylletröja; 10,000 skandinaviska prester hafva sjungit psalmer i Kristiania, och tvenne siamesiska prinsar (icke tvillingar), åtföljda af en stor stab af siamesiska excellenser och siamesiska kammarjunkare, hafva gjort furore i Paris. Vår egen monark har sammastädes rökt en cigarr på Kerde la Regence, utan stab och som en m:r Bag nadotte Åtout court. Som historiker må jmf härvid vara fullt upprigtig. Man skall utan tvifvel vända sig till mig för att erfara något om. hvad der vid detta vår konungs besök i Frankrike afbandlades mellan honom och kejsar Napoleon; jag vill derpå svara, som man brukar i Wärtenberg, när någon frågar en om vägen, eller hvar den eller den bor: ÅDas will ich Ihnen sagen, mein herr! — das weis ich nicht. Och vidare: Skall jag tala om den subskriberade guldkransen åt korpralskan i Gaeta? Skall jag tala om blomsterbuketterna i somras åt Pepita di Oliva här i Stockholm? Jag nämuer här, mina herrar, tvenne skönheter, mellan hvilka icke få beröringspunkter finnas; båda på hvar sitt vis drottningar, men utan krona: båda som caneaneuser och som eigarrälskarinnor intagande, men som fästningar längesedan intagua, — Att vår jord detta år har promenerat genom en kometsvans, kan synas ganska besynnerligt. män är dock som historiskt faktum icke kuriösare, än att kaffebuskarne i Brasilien gått igenom skarlakansfebern. Deremot betrakta vi som något högst märkvärdigt, att H. H. påfvens krigsminister kardinal Mårode har kunnat gå igenom en sådan ekärseld som de -moraliska orfilar hvarmed den franske kommendanten vid ett visst tillfälle undfägnade honom; saken bevisar, att prelaturen tål mycket mycket mera ännu, förrän den förgås. Vi hafva till slut en händelse, hvilken, om den ej direkt berörer menskligheten, likväl indirekt toucherar mången af oss; hundarne hafva blifvit i vårt kära fädernesland skattlagda. Det är på sätt och vis en gärd af konsideration, egnad hundslägtets mera folkliga egenskaper; det är en social ära, som här för första gången visas en klass af varelser, som icke äta med knif och gaffel, fast de, liksom menniskorna, slåss om ett ben. De svenska hundracerna tillhöra från detta ögonblick ungefär samma allmänna kategori af mer eller mindre tänkande väsen, som t. ex. hundturken, hvars pligt det är att obåir et se taire, men med motsvarande rättighet att — betala skatt: man binder noskorg på dem och tager deras pengar. Deras pengar eller dina pengar är detsamma; nog af man är 5 rdr värd! Vi komma till skuggsidan. Nu är det en hund, som icke orkar betala dessa 5 rdr; det är en mops, hvars fattiga egarinna omöjligt kan lägga ut dessa pengar; det är en pudel i en familj, som i hela sin ego icke har 5 ören; det är en rapphönshund hos en ung baron, som ej är i stånd att för sin kära Azor vexla denna bagatell; det är en King Charles hos en millionär, hvilken för att ej fresta låset på sin proppfulla kassakista, Åsjelf lånar. Alla dessa stackars hundar — hvad skall det blifva af dem? De skola naturligtvis underkastas utmätning och exckution. Exekution, det är ordet. De ha ej ens lof att skälla, — det har en tidning, — för dem gäller endast att antingen betala, eller tiga och do. Rackarn må ha en hund i dessa tider! — Jag slutar, mina damer och herrar! Man skall göra mig den rättvisan, att jag såsom historiker gjort af 1861, hvad göras kan. Mycket kan ännu hända, innan det slutar — mycket kommer oförmodadt här i verlden, liksom H. M. enkedrottningens arf i Westervik, för att ej tala om den örfil, som miss Slidell gaf amerikanaren ombord på engelska ångbåten Irent, och hvilken han genast bort besvara med en kyss, något som jag — parole dbonneur — bestämdt hade gjort, om jag varit i hans kläder. AM. Tidn)