Göteborgsposten – 24 december 1861, sida 1

Nee tr RR RR RR — —L uppfostran af deras nio barn. Det yngsta at dessa barn är blott fyra år gammalt. Förlusten af prinsen kännes inom den husliga kretsen lika smärtsamt som utom densamma. Hade prinsen fått lefva, skulle han säkert ha uppbjudit sitt inflytande för att åstadkomma bemedling och fred med Amerika, liksom han förut sökte förhindra kriget med Ryssland. Han gick i detta lofliga bemödande tillochmed för längt, i det han ej insåg att rask beslutsamhet snarare skulle kunnat uppehålla kejsar Nikolaus i hans freden hotande planer än svaga eftergifter. Han stod på Aberdeens sida, hvars milda personlighet mera tilltalade honom än Palmerstons raska beslutsamma och något egenmäktiga väsende. Den senare hade prinsen, såsom man ville veta, mycket svårt att förlika sig med. Prins Alberts sträfvanden voro emellervid säkerligen de bästa och renaste, och man skall öfverallt liksom i England beklaga denne gode och älskvärde furstes bortgång och ära hans minne. Rörande prins Alberts sjukdom och sista stunder meddela vi efter engelska tidningar följande: Prinsgemålen insjuknade omkring den 4 dennes, och sjukdomen började med ett allmänt illamående, beledsagadt af tebersymptomer. Under några dagar ansågs detta illamående vara utan betydelse, men snart började hans omgifning och äfven läkarne att bli oroliga. Det visade sig att sjukdomen skulle bli långvarig om ock icke farlig. Först då, när febern tagit öfverhand utsändes bulletiner, men i dessa yttrades det, att symptomerna icke voro oroande. Man betraktade sjukdomen som ett vanligt, ehuru allvarsamt anfall af gastrisk feber, hvilket lätt skulle kunna öfvervinnas. Ingen förändring i hofvets vanor företogs och ehuru man var ängslig aktade man ej nodigt aw för drottningen nämna något om sin fruktan. Det ser emellertid ut som skulle prinsen redan några dagar före sin död ha fattat den sorgliga tanken att hans slut närmade sig. Tanken på att hans slägting, konungen af Portugal, kort förut dött at en liknande sjukdom synes ha utöfvat ett sorgligt inflytande på hans sinne och beträmjat sjukdomen. Ånnu den 13 dennes åkte drottningen ut, utan att ha någon tanka på den öfverhängande faran. Då hon emellertid kom tillbaka från denna utflygt, hade en högst betänklig förändring inträdt och dea oroande fredagsbulletinen utsändts. Fredags afton trodde man ej att pring Albert skulle öfverlefva natten och på lördagsmorgon hemkom prinsen af Wales, som man telegraferat efter, med ett extratåg från Cambridge. Natten var mycket svår, men lördagen den 14 på förmiddagen inträdde en förändring till det bättre. Det var dock olyckligtvis blott en förbättring af det slag, som föregår döden; men detta oaktadt läto de prinsens bädd omgifvande läkarne bedraga sig deraf, och så snart som möjligt underrättades publiken om förbättringen. Omkring kl. 4 på eftermiddagen började prinsen ånyo att bli sämre och krafterna gradvis att sjunka. Klockan hälf 4 utsändes den sista bulletinen som antydde att prinsens tillstånd var mycket betänkligt. Från detta ögonblick var allt hopp ute. En förlamning i lungan, följden af en föllkomlig utmattning, infann sig; prinsens andedrägt blef allt kortare, och få minuter före kl. 11 afsomnade han utan plågor. Han vär vid full sans och igenkände drottningen till det sista. Den höge patienten fick sina sista stunder lättade af att se sin maka och nästan alla sina barn samlade omkring sin dödsbädd. Kronprinsessan, som är i Berlin var af ett allvarsamt illamående hindrad från att resa, och prinsens hastigt tilltagande försämring från det ögonblick då man först insåg att fara var