Göteborgsposten – 23 december 1861, sida 1

här endast påpeka detsamma såsom ett verk af både förströende och undervisande innehåll, illustreradt med 16 större, särdeles vackra plancher. Blad ur Catharina Månsdotters Minnesbok är titeln på några dikter i folkvisans manår af Onkel Adam. Innerlig bjertlighet i förening med sunda, moraliska tankar utgöra bekanta förtjenster hos denne författare, och förefinnas äfven i rikt mått i dessa folkvisor, af hvilka somliga äro riktiga små perlor, t. ex. denna: Kung Eriks Bibel. Man släckt min lampa och min bibel har Med hån man tagit från den arme fången. Min bönbok också — intet är mig qvar: Ej ögats ljus, ej själens — och ej sången. Jag har en bibel; huru det är fatt, Den är dock min; ty eljest blef jag galen. Med eldskrift lyser den hvarenda natt; Gud skret dess text — jag skref i mariginalen. Jag mins att på dess första sida stod Om parauisets verld, den oskuldstulla, Om kärlek sedan; men med brott och blod Jag dessa sidor sudlat öfverfulla. Der fanns om Herrans nåd en sida sen; Jag ätven den i blindhet korsat öfver. Men låt mig två den ena sidan ren Med ångrens tårar — denna jag behöfver. Så uti mörkret på hvarenda rad Af hjertats bibel ser jag mina öden, Och samlar ur dess sönderslitna blad Min tro i lifvet och mitt hopp i döden. Huru fångar man en solstråle? är namnet på en liten intagande, sannt religiös skizz af en engelsk författarinna. Ingen skall kunna lägga ifrån sig det lilla häftet utan en varm känsla af tröst och belåtenhet. Vi skulle vilja se denna bok i handen på hvar och en som sitter nedtryckt under sorgens turga börda. Hade ej ett leende förut på länge krusat hans läppar, skulle det efter skizzens genomläsande dock ej uteblifva. Föreställ er armodets mörka kyffe, der kölden och sorgen äro hemmavana gäster, förande med sig bitterhet öfver verlden. Du gör en god gerning, du kläder och föder den armes barn och tager det till eget, fastän du sjelf är mycket, mycket fattig, och der det aldrig varit ljust förut, der skiner nu solen. Den fattige lille förde solen med sig, och sålunda visade sig eanningen af det gamla språket: ingen god gerning är förgäfves.