Göteborgsposten – 19 december 1861, sida 1

Ah, blåser vinden från det hållet? sade ban. Du vet således, att du ej är min son? — Ja! — Du misstager dig. — Jag har bevis derpå. — Hvilka då? — Att madonnans son är död. Roquefort har gifvit mig dödsattesten. Camparini undertryckte en rörelse. -— Nåväl, sade han, om du än ej är min son, älskar jag dig likväl icke mindre för det, och jag intresserar mig på det utomordentligaste sätt för dig! Beviset derpå är, ått jag hör dig med lifligt nöje. Ab, du har då gift dig med fröken Blanche! En god affär, min själ! Jag är säker om, att hennes syster Lonore till henne afstått sitt arf efter Niorres! — Du har gissat rätt. Se här afskriften af denna afsägelsehandling. — Förträffligt, inföll Camparini och tog papperet. — Det är då fullkomligt i sin ordning, att du äfven ärfver Niorres ? — Naturligtvis. — Skönt! Emottag mina uppriktigaste lyckönskningar . . . Camparini steg upp och bugade sig för Bamboula med öfverdrifven artighet. Bamboula spratt till som om han blifvit stungen af en orm.