Göteborgsposten – 18 december 1861, sida 1

tre RNE ——— sig, hvarpå denne svarade, det sådant ej öfverensstämde med hans pligt; — att general Beauregard enligt medgilvande af presidenten Davis underrättade major Anderson derom, att ifall han ville utrymma fästet sedan hans förråder blifvit uttömda, skulle man ej gripa till vapenmakt. Detta anbud förkastades, och den första kanonelden mot unionsfästet öppnades fredags morgon den 12:te, sålunda tillkännagifvande början af det borgerliga kriget i Amerika. Bombardementet fortfor hela dagen och töljande natt, hvarefter omkring kl. 9 lördags morgon en rökpelare öfver fästet tillkännagaf att Sumter fattat eld. Öfverste Wigftall, generalens adjutant, och soldaten Young stego nu i en båt, rodde fram till fästet och uppfordrade det att gifva sig. Major Anderson svarade: De skjuta ännu på mig. Tag då ned er flagg, svarade öfverste Wigfall, de skola skjuta på er så länge den är uppe. Etter några förklaringar, under hvilka upplystes att garnisonen var nära att qvälvas af röken i kasematterna, gick den tappre kommendanten in på att gifva sig på nåd och onåd till general Beauregard, hvilken, såsom öfverste Wigfall anmärkte, var en soldat och en gentleman, som visste huru man borde behandla en tapper fiende. En häst var den enda lefvande varelse som dödades under bombardementet. Detta förklaras å ena sidan deraf, att kanonerna i embrasurerna knappast blifvit använda, medan de i den lägsta våningen stående kanonerna, de enda som begagnades, voro betäckta at dubbla bombfria hvalf; och å andra sidan af det skydd som de angripande egde på stranden samt af det långa skotthållet. Få personer få nu tillträde i fästet, men genom officerens artighet fingo vi tillåtelse dertill och böra derföre ej tala om dess nuvarande tillstånd. Vare det nog sagdt, att ehuru det synbarligen lidit mycket af belägringen, hade det dock blifvit satt i fullkomligt försvarstillstånd och har till garnison den bästa besättning Syd-Carolina kan åstadkomma. I Charleston hade vi tillfälle att besöka ett af dessa sällskap, hvilka konstituerat sig öfverallt i södern i ändamål att förse arm6en med kläder. Hufvuddepöten är belägen midt i staden. I nedra våningen af densamma funno vi stora packar, märkta med då på krigsskådeplatsen varande regementens namn. 1 de öfriga våningarne voro fruntimmer sysselsatta med att sortera åtskilliga slags unitormspersedlar och mäta ut kläde, flanell, linne och bomull, som sedan af de skönaste händer i landet skulle förvandlas till kläder. Vi hörde af dem som hade öfverinseendet öfver detta stora etablissement, att omkrig tusen damer dagligen äro sysselsatte vid sina symaskiner med att förfärdiga de olika uniformsartiklarne. Veckans arbete, hvilket just blifvit inlemnadt då vi gjorde vårt besök, bestod af 200 rockar, 300 par byxor, oberäknadt ullvantar för vintern, strumpor, gammalt linne och en hop småsaker hvilka senare försäljas till förmån för sällskapets tond. Dessa etablissementer bespara styrelsen ofantliga penningesummor och tyckas tillväxa i kraft och verksamhet med hvarje dag. Armeen, som till stor del är sammansatt af frivilliga, eger hela befolkningens hjertliga tillgifvenhet och sympati, och alldenstund de flesta familjer hafva mer än en medlem i kriget, är soldatens välbefinnande ej endast ett föremål för patriotiskt intresse, utan framkallar hvarje hushålls energi och oroliga deltagande. Då vi träffade damer som med synbar stolthet omtalade antalet af de rockar, skjortor och strumpor, de förfärdigat, kunde vi ej underlåta att önska. det den nvttiga