Göteborgsposten – 17 december 1861, sida 2

Det öfriga af fröjd och ljus Är blifvet — död och stoft och grus, Vet du hur modren håller kär, Vet du hvad syskonkärlek är? Såg du i blod vid korsets stam Maria som i tårar sam; Hur enkan uti Nain står Förkrossad invid sonens bår, Och ber i stottet Davids son, Att återfå sitt himla lån. O!... då du äfven fatta kan Den smärta här, som gripit an De bhjertan hvilka brista vill, Som klappa, och ändå — stå still. Por agansvärda, dyra Mor, Förrgåtna syster, sorgsne bror, Haf tröst!...fast djup visst sorgen är, En lärdom hög den med sig bär: Det frö du Moder utsått har Den bästa frukt på jorden bar; Och plantan, som här blommade, Gat skördar i välsignelse. Det vare dig en riklig tröst: Här sucka tusen qvalda bröst, Ty Anne Sofia och Charlotte De vore tvillingstjernor blott, Ej fångade af tidens flärd, De brunno för en bättre verld, Två flammor, samlade till en, Att lysa med ett himmelskt sken. Hvar plågan på en halmbädd brann Hvar nödens tår på kinden rann, De stego med hugsvalelse, Lik Engelna i Gethsemane, Och gingo bort i nattens famn, (Välsignelse med deras namn!) Som solen när sin glans hon ter Och går i moln från fästet ner. På grafven breder döden ut Sitt täcke — intill vintrens slut, Men glänsa skall vid sol och vår, På tufvan tacksamhetens tår; Och nejdens barn och fäder då På knä vid gröna kullen stå Och sucka: friden från oss gått med Anne Sofia och Charlotte.