Göteborgsposten – 17 december 1861, sida 1

mn vid min sida tog fram ett guldur och sade mig tiden. — Begagna edra arbetare vanligtvis guldur, sir? frågade jag. — En stor del af dem ha det, svarade han. Mina negrer ha alla sina egna små bomullsplanteringar, och många af dem små fruktträdgårdar. Vi erforo af samtal med dem, att de erhöllo riklig kost, mest fläsk, potatis och ris, att de omsorgsfullt sköttes, då de blefvo sjuka, och på söndagarna voro nästan bättre klädda än deras herrar. Många af dem voro egare af sex eller sju hundra dollars, dem de antingen insatt i bankerna eller köpt sig jordstycken för. Under den varma årstiden börja de arbeta kl. 6 på morgnarne och fortfara dermed till kl. 10. De gå derefter hem och hvila till omkring kl. 3, samt återvända då solen sjunker, till sitt arbete, hvarmed de derefter fortfara till kl. 6 eller 7 på qvällen. Under den svalare årstiden börja de arbetet i soluppgången och hvila två eller tre timmar midt på dagen. Vi besökte derefter Stationen, en slags liten by, hvarest vår värds tamilj, d. v. s. hans negrer, hade sina boningar. Dessa voro renliga och beqväma. — Två af karlarne voro sjuka och hade på morgonen hatt besök af en läkare; de skövtes för öfrigt af sjuksköterskor, tillhöriga plantagen. Öfverhufvud taget kan man, ifall denna plantage ej utgjorde ett undantag från öfriga i sydstaterna, påstå att slafvarnes yttre ställning är lika god som, om icke bättre än någon arbetande befolknings i hela verlden. Deras herrar förlöjliga hvarje tanke på, att de skulle kunna göra uppror, och lefva ibland dem med den fullkomligaste tillit till deras trohet. Vi hafva besökt äfven andra plantager i Alabama, Syd-Carolina och Georgia, och vi kunna ej frigöra oss från den ötvertygelsen att den stora massan af slafvar i södern måste anses som väl behandlad och nöjd med sin lott, liksom att negrerna, oaktadt en mängd omständigheter, hvilka en HEuropå aldrig kan gilla, och hvilka nödvändigtvis stå 1 sammanhang med slatveriet, med glädje bära sitt ok, trots abolitionisternas ifriga ansträngningar, och hjertligt önska sina herrar framgång i den stora strid i hvilken dessa äro inbegripna. Man ser nu många plantager utan en enda hvit man på dem, oberäknadt uppsyningsmännen, och man har dagliga exempel på den trohet, som tjenare hvilka följt sina herrar till kriget visa dem i lägret och på slagfältet. Dessutom använda generalerna negrer i kommissariatet och såsom arbetare vid uppförande af förskansningar och jordverk. Det skulle vid dessa tillfallen vara mycket lätt för slafvarne att genom flykt förskaffa sig friheten, och då man ger dem sådane poster inses lätt huru stort förtroende man sätter till dem, ett förtroende som rättfärdigas af den omständigheten att nordarmåen finner det nästan omöjligt att få korrekta underrättelser om hvad som pågår bland sydarmåen, bvilken ligger blott två eng. mil från den förra. Hela den sydliga befolkningens enhällighet i tron på att dess sak är rättvis faller främlingen i ögonen såsom ett af de symp