Göteborgsposten – 16 december 1861, sida 2

jför mig och det har blifvit ljust, men detta ljus måste slå alla i ögonen, på det alla må bli öfvertygade om er oskuld och de verkliga skurkarnes brottslighet. — Ja, ja! utropade Charles. Bevisen! Det är de materiela, ovedersägliga bevisen vi behöfva! — Ni skall få dem, sade Jacquet. Tiden skall hjelpa oss. — Tiden! inföll Henri med häftighet. Ni har då icke dessa bevis? — Nej! sade Jacquet. Jag är öfvertygad derom, men jag tillstår, att de synliga bevisen fattas, för att kunna öfvertyga de andra. Charles och Henri sågo med förtviflans blickar på hvarandra. — Ah! utropade Charles, men det är just bevisen vi behölva. — Och de arma flickorna! utbrast Henri med dubbel häftighet. Jag skulle nu genast vilja gifva tio år af mitt lif, för att få stå ansigte mot ansigte med deras bödel. — Det kan lätt låta sig göra! hördes hastigt en stark stämma ljuda. De tre männen vände sig om: Mahurec hade öppnat dörren till rummet. (Forts.)