Göteborgsposten – 11 december 1861, sida 2

förtroendet år bästa anspannet på vägen dit. Det står er fritt, att sedan, om ni så vill, anklaga mig för grofhet, cynism eller oförskämdhet ; men jag måste handla så som jag tänker göra, och ni skall sjelf snart finna, att jag är absolut nödsakad dertill. Låt oss derföre göra vår ömsesidiga ställning fullkomligt. klar för oss, och sedan skall ni sjelf kunna göra en slutledning. Min fröken, ni är ung och skön, ni har grace och snille, kortligen allt hvad som kan tjusa, jag får erkänna det. Ah, besvära er icke, tag ej mina ord för komplimenter: jag säger rena sanningen. Nåväl jag har sedan lång tid tillbaka känt er. Jag har länge sett er hvarenda dag, och likväl känner jag, oaktadt de behag, hvarmed naturen slösat på er, för er ej den minsta känsla af kärlek. Jag aktar er mycket, men jag har aldrig älskat er. Se, det är uppriktighet, icke sannt? Blanche såg på den talande och en djup suck af lättnad undslapp hennes bröst, under det hennes sköna ögon höjdes mot himlen, liksom för att tacka den gudomlige räddaren. (Forts.)