Göteborgsposten – 6 december 1861, sida 1

— Ursäkta! afbröt Camparini med en ton full af mildhet. Min afsigt är ingalunda att förorsaka er smärta, som jag väl uppfattar, och ännu mindre att kränka er genom att framkalla ett smärtsamt minne. Då jag nyss återgaf er detta namn och den titel, till hvilka ni är berättigad, visade jag, att jag fullkomligt väl kände er. Ingenting af hvad som angår er är mig främmande .och det är derföre att jag känner hela sanningen, min herre, som jag bugar mig inför er med denna känsla af aktning och vördnad, som en oråttvist kränkt oskuld alltid ingifver. Camparini bvgade sig djupt vid dessa ord. Charles, som var rof för den lifligaste rörelse, tycktes göra en stark ansträngning öfver sig sjelf, för att afvakta slutet på detta underliga samtal och få reda på hvad Camparini egentligen menade. — Min herre, återtog Camparini efter en stunds tystnad, om mitt ansigte är er främmande, om det utplånats ur ert minne, bör likväl mitt namn innehafva en plats bland edra minnen. — Jag känner det icke, svarade Charles. — Hvad, har detta namn icke uttalats i de undersökningar ni undergått ? — Jag kan ej minnas det.