Göteborgsposten – 6 december 1861, sida 1

så som jag gör; men, hr markis, jag bar verkligen länge känt er. — Mig? sade Charles och spratt ånyo till. — Mina anletsdrag äro er således obekanta ? — Fullkomligt. — Betrakta mig och drag er till minnes. Charles betraktade Camparini med forskande blickar: den senare bade artigt ställt sig midt i ljusskenet. — Jag känner er icke, sade markisen. Ert namn har uttalats inför mig, det är sannt, men ert ansigte är mig alldeles obekant. — Men vi ba dock befunnit oss ansigte mot ansigte, återtog Camparini, — Hvar då? — I Frankrike; det är längesedan ... — Längesedan ? upprepade Charles och kände liksom en frosskakning vid minnet af det förflutna. — Det var, återtog Camparini, under den forna monarkien, för tio år sedan ...år 1785! — År 1785! upprepade han maskinmessigt. — Ja, sade Camparini, i juli månad. — Medborgare! utbrast Charles, gripen af plötslig vrede, ty han trodde det vara fråga om en allusion, som skulle utgöra i sig en blodig förolämpning; medborgare, jag förbjuder ...