Göteborgsposten – 6 december 1861, sida 1

-— Men ni borde det. — Hvarföre? frågade Charles, hvars nyfikenbet var i högsta grad retad. — Derföre att slumpen tilldelat mig i den sorgliga sak, som måste hvila så tungt öfver er, emot min vilja, en vigtig roll. — Hvilken då? -Jag har haft den lyckan att ur eldsvådan rädda m:me de Niorreg, rådsherrens svägerska, modren till de .. — Det är sannt! utropade Charles och tog Camparinis händer. Ldonore har berättat mig, på hvilket underbart sätt hennes mor blef räddad ... Det var då ni? — Det var jag! Jag räddade modren och de Sommes de båda flickorna . Charles sänkte hufvudet. — Det är också sannt, sade han. Han ryckte dem den natten ur dödens armar. — Han hade intresse af att de fingo lefva! mumlade Camparini. — Hvad? sade Charles och höjde hufvudet. Hvad menar ni? — Att jag då inte kände de Sommes, men att jag nu gör det. — Huru? Tala, min herre! Charles tog åter markis Camparinis händer, som han häftigt tryckte. — Min herre, utropade han. Ni måste