mm EAS FEASTS SNRA RATES sat amerikanska flaggan. Straxt derefter be rättar man att det ur en lång kanon på fördäcket skjutit en bomb, hvilken kreverade på omkring hundra alnars afstånd från Trent. Kaptenen på Trent, hvilkens namn är Moir, anropade derpå kaptenen på det andra skeppet och frågade hvad han menade med at anfalla ångbåten. Svaret blef att han önskade sända en båt ombord. En sådan sattes äfven i detsamma i sjön. Den innehöll två officerare och tio man och lade till vid långsidan af Trent. Officerarne gingo ombord och begärde att få se passagerarelistan, hvilket vägaades dem. Löjtnant Fairfax, befälbafvare på båten från krigsskeppet, hvilket befanns vara San Jacinto, yttrade derpå att kapten Wilks, hans chet, hade tått tillförlitliga underrättelser det herrar Slidell, Mason, HEustis och Macfarlane voro ombord på Trent, och begärde att de skulle utlemnas. Detta afslogs på det bestämdaste såväl at kaptenen som af kommendör Williams vid engelska flottan, hvilken, såsom alltid förhållandet är på postskepp, medföljde fartyget för eng. kronans räkning. Kapten Moir bestred dessutom ifrigt det federativa skeppets rättighet att bemäkuga sig någon person som var under skydd af Englands flagga. Löjtnanten yttrade då att han skulle taga skeppet i besiwtning och vinkade med handen till San Jacinto, från hvilken nu ytterligare tre båtar utsändes, innehållande tretio marinsoldater och omkring sextio sjömän. Derefter skref kommendör Williams en protest, af det innehåll, att han, som ombord på Trent representerade britiska regeringen, 1 närvaro at officerare och passagerare högtidligt förklarade den nu begångna handlingen vara olaglig och stridande emot folkrätten och att han stämplade den såsom ett sjöröfveri, hvilket man skulle motsatt sig om man haft någon utsigt att lyckas deri. Männen i båtarne gingo derefter ombord och kommo upp på däcket med dragna huggare, och sändebuden blefvo genast arresterade samt förda ned i båtarne. Mr Slidell yttrade att han hoppades det saken skulle bli framställd inför engelska regeringen 1 sin verkiiga dager. Amerikanarne yttrade att de saknade proviant och begärde få sådan för fångarnes underhåll. Kapten Moir lemnade det begärda, men under uttryckligt förbehåil att det endast skulle användas till de fyra gentlemännens bruk. Löjtnanten kallade derefter sitt manskap tillsammans och steg ned i båten, sägande att han ingenting vidare önskade. De båda skeppen återtogo derefter sin färd. Emissariernas depescher föllo ej i amerikanarnes händer, utan anlände med en annan ängare, La Plata, till England. Fortrytelsen på Trent var så stor att hvarenda person ombord var villig deltaga 1 skeppets försvar, ifall en befallning derom blefve gifven. Detta kunde dock ej komma i fråga, enär amerikanaren var ojemförligt mycket större än det engelska postskeppet. Så fort La Plata hunnit i närheten af England och telegraferats som ankommen, skyndade den af oss förut omnämnde kapten Pegrim på den i Southampton liggande ångbåten Nashville ut till dess möte, för att mot