Göteborgsposten – 30 november 1861, sida 1

made samma åtbörd. Fouchå vände sig mot fönstret, bakom hvars draperi tvenne personer nyss stodo, om hvilka vi talat och som egnat en så liflig uppmärksamhet åt general Brunes berättelse. Af dessa båda fanns ej mer än den ene qvar; den andre, som vexlat en blick af godt förstånd med Fouch, hade försvunnit. Fouchå blinkade med venstra ögat. Den andre kom fram till Fouch. Han tog honom i armen och drog honom med sig, liksom i afsigt att med honom genskjuta Camparini. — Medborgare, sade Fouch och lät sin kamrat gå fram, jag har den äran att för dig presentera en vän, för hvilken jag svarar. Fouch lade särskild tonvigt på sista ordet och förde på samma gång handen till första knappen i sin väst. — Medborgaren Bienvenu! fortfor han och slutade sin presentation. Charles nickade kallt; Camparini besvarade belsningen. Då Camparini nu igenkände en af de män, hvilkas undergång han förorsakat, då ban nu stod inför denne dHerbois, som han fordom nedtryckt under tyngden af de mest förfärande olyckor, kände han inom sig ett häftigt slag. Men han förblef lugn, orörlig, med leendet på läpparne och glädtig mine. Fouch såg forskande uppå honom. Charles, som dock ej närmare kände till detaljerna i den förfärliga roll