Göteborgsposten – 29 november 1861, sida 1

det han lekte med värjfästet med en hand, hvars form var oförvitlig. Medborgarinnan stannade vid sidan af denne unge general. — Nå, general Bonaparte, sade hon till honom med sitt bebagfullaste leende, är det Bannt hvad man sagt mig? Ni var nära att, då ni passerade les halles, bli gripen af det rasande folket ? Det är sannt, medborgarinna, svarade generalen. Derborta står Junot, min adjutant, han kan berätta er saken mera omständligt än jag sjelf. Han visade härvid med fiogret på en ung öfverste, Bom just nu trädde in i dansen med en af de skönaste qvinnorna på balen. —Hvad har då händt? frågade en annan general. — Nästan ingenting, återtog Bonaparte le ende; folket, som var uppvigladt af hangern och såg mig passera med min adjutant samt tvenne jägare, tog mig troligen för en af dagens mäktige och skockades omkring mig, skrikande: Bröd! Detta skrik gjorde mig ondt, och fastän jag är fattig (ni vet att jag ej fördöljer det), gick jag att tömma min börs, för att utdela almosor, då scenen, huru tragisk den än hotade att blifva, hastigt öfvergick till det komiska.