Göteborgsposten – 27 november 1861, sida 2

gåfvo korset; ett vigvattenskarl fanns inunder. Leonore knäböjde för återlösarens bild; Rosa lade sig på knä bredvid henne. De försjönko båda under tystnad i bön. En half timme förflöt på detta sätt; de båda qvinnorna reste sig åter upp. Stärkta genom bönen, förtröstande på Guds medlidande, som de nyss anropat, väntad. de hvad komwa skulle. Klockan slog tio. L6onore hade återtagit sin plats i länstolen och Rosa satt vid bennes fötter. Intet ord framträngde från deras läppar; men de blickar de vexlade voro likbetydande med de omständligaste tal Dessa varelser, hvilkas själar egde de sällsyntaste egenskaper, förstodo lätt hvarandra. Plötsligt hördes under den tystnad son rådde såväl inom som utom rummet, ett doft stoj frår busets bottenvåning. Låeonore och Rosa lyssnade oroliga. —Hvad är det? sade Lonore. -— Hvad står på i boden? tillade Rosa och reste sig lifligt upp. Stojet tilltog i styrka. Man hörde ljude af snabba steg, slag, qväfda skri, förskräckt: utrop. — Men hvad är det? upprepade Lonore och skyndade fram till fönstret. I detsamma upplystes rummet af ett olycks bådande sken.