Göteborgsposten – 27 november 1861, sida 1

EE MMMM hitvända. Genom att taga fotografiska atbildningar af månen uti olika faser har van nyligen bekräftat rigtigheten af Hansens åsigt om månens form. Talaren antydde, att himmelskroppar kunna finnas, hvilka betydligt aflägsna sig från klotformen. Särskildt fästades uppmärksamheten vid ringarne kring planeten Saturnus, hvilka fordom efter all sannolikhet varit flytande, men nu stelnat och bilda, enligt hvad den mat. teorien gifver vid handen, ett aggregat af små månar. Ebboch flodfenomenen i verldshafven och atmosferen framkallas äfven af attraktionen. De bero nemligen på månens och solens olika attraktion å olika punkter af jordytan. Men äfven i jordens inre smälta massa måste ebb och flod ega rum, och denna visar sig genom det inflytande den utöfvar å jordbätningarne. Talaren öfvergick derefter till en närmare redogörelse för attraktionens inflytaude på himmelskropparnes rörelse. Vore solen och jorden ensamma uti verldsrymden, skulle jordens bana blifva fullkomligt elliptisk, men genom de öfriga planeternas attraktion uppkommer rubbningar deruti. Dessa visa sig genom att jordbanan blifver alltmer cirkeltormig och långsamt vrider sig om. Jordaxeln vrider sig ätven långsamt om, hvarigenom polstjernan förändras, och dessutom vaggar den åt ömse sidor (nutation). Månen närmar sig vid denna tid långsamt mot jorden, för att efter flera årtusenden åter aflägsna sig derifrån För alla dessa förändringar kan attraktionsteorien fullkomligt göra reda. De anmärkningsvärdaste exempel å den utveckling den Celesta Mekaniken vunnit lemnas likväl af Leverriers upptäckter. Denne matematiker beräknade newl. at rubbningarne, som egde rum uti rörelsen hos planeten Uranus, att utanför denna måste finnas en annan, förut oupptåckt planet, hvilken erhållit namnet Neptunus, Vidare har han helt nyligen på matematisk väg blifvit förd ull upptäckten at en ring små planeter, asteroider, innanför Merkurius. En dylik ring måste ätven finnas nära jordbanan, och den gifver sig tillkänna genom de rubbningar den förorsakar uv de närmast solen varande planeters rörelse. Det är denna sistnämnda ring, hvilken omfatvar meteorstenarne, eldkulorna och de tallande-stjernorna. Sedan öfvergick talaren till attraktionens inverkan å kometer. Han fästade uppmärksamheten vid att här attraktionen ensam ej var verksam, utan äfven det motstånd, som etern 1 verldsrymden utöfvar, hvilket visat sig vid Enckes och Fayes kometer. Vidare måste man, för att förklara kometernas form och riktningen at deras från solen vända svansar, antaga att från solens yta utgår en repulsiv kraft. Talaren rodogjorde derefter för Lagranges och Laplaces märkvärdiga upptäckter öfver verldssystemets stabilitet. Dessa matematici hafva nemligen funnit, att rubbningarne uti planeternas rörelse i allmänhet äro öfvergående, så att planetbanorna oscillera mellan vissa ganska trånga gränser. Särskildt är det vigtigaste elementet, längden af banornas större axel, oförändradt. Slutligen fästades uppmärksamheten vid, att attraktionen ej är inskränkt till vårt solsy