Göteborgsposten – 27 november 1861, sida 1

dem i sin ficka. Derpå grep han fatt i en dolk, som han stack i sin lifgördel, och tog sin hatt. -— Henri! utropade Lonore, som ännu icke hunnit säga ett ord, så snabb hade vicomtens handling varit; Henri! hvad gör ni? — Jag skall gå ut! genmälte vicomten. — Gå ut, ni? — Ja visst, jag måste! I i -Men det är omöjligt! — Jag måste, säger jag er! — Henri! att lemna denna tillflyktsort är detsamma som att vilja löpa i famnen på faran. Vicomten lemnade det öppna brefvet åt Löonore. — Läs! sade han. Leonore genomögnade hastigt skrifvelsen. — Ah, min Gud! sade hon. -Ni ser ju, återtog Henri, att jag på ögonblicket måste ut. Är icke denne Camparini förnämsta orsaken till alla våra olyckor? De Sommes är endast hans medbrottsling. Då han väl befinner sig i vårt våld, afhugga vi på samma gång intrigens knut och Blanche blir oss återgifven. — Tusenskön, Fjäriln, Vargtanden och Hvalfisken omringa honom! De behöfva mig, för att kunna bemäktiga sig honom; kan jag väl tveka då?