Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 2

ment: sina knytnäfvar! Men låt oss gå, med. borgare, det är sent. Han närmade sig intill de båda unga män nen och tog deras händer, — Mina vänner, fortfor han med en ton som kontrasterade mot hans vanliga sätt att ut. trycka sig och förrådde att Jacquet under sit kalla och skarpa yttre, under sin låtsade skepticism, dolde ett varmt och ädelt hjerta, i stånd att röna de högsta känslor. Mina vänner, hysen det förtroende till mig, som jag förtjenar. Jag älskar er; jag vill se er lyckliga, jag vill att j skolen ha wmig att tacka för er lycka, och min personliga fördel står tillochmed i samband med er saks seger. Tron derföre på mig. Hoppens, ty jag hoppas! Den 12 germinal skall anarkien krossas i Frankrike och på samma gång äfven edra förbittrade fiender. Den 12 germinal skall Blanche bli återförenad med er. Jag svär er det! Men jag upprepar ännu en gång: vaken tilldess öfver er och Leonore. Begån ej den minsta oförsigtighet. — Hindren edra vänner från att begå någon sådan och lyden mig utan förbehåll. Det spel, vi spela, är förfärligt: vår vinst är säker, men ett enda feltag skulle kunna största oss alla, ty i detta ögonblick är, utan att j sjelfve kuunen inse det, er sak Frankrikes egen!