Göteborgsposten – 18 november 1861, sida 1

Bamboulå återtog sin stol. Hans ögon sköto blixtar och ett grin, likt det hos en tiger som smeker sitt rof, gaf en ful grimas åt hans ansigte. — Hör, sade han till sina båda interlokutörer: att söka få Charles och Henri i ett bakhåll, det är att välja den längsta vägen för uppnåendet af målet. Det är att förvärra svårigheterna, i stället för att skickligt undvika dem. Man skulle nödgas anlägga på förhand denna snara, drifva de båda unga männen i densamina, slåss med dem, kanske döda dem, hvilket allt är detsamma som att spilla en dyrbar tid och löpa farorna af en kamp. Man måste handla fort och bestämdt. För att lyckas, behöfva vi ej bemäktiga oss de båda männen, utan Lonore; och detta tillfångatagande bör ske utan buller och utan skandal. Å — Parbleu, sade Rick, du talar guld. Det är tydligt att ditt förslag skulle vara det bästa, men medlet? i Bamboulå gick utan att svara ut i boden. Han tog plats vid disken, drog till sig allt nödigt skrifmateriel och skref i bast några rader på ett hv.tt papper. — Se der! sade han till Rick och lemnade denne papperet. Rick tog det och läste. — Nå? frågade Bamboulå.