Göteborgsposten – 16 november 1861, sida 1

vande hornblåsare. Man skyndade upp och fann då ett sken från Haga liksom hela denna stadsdel stått i ljusan låga. Faran var ätven stor, och hade ej den ena af Majornas sprutor ankommit i det ögonblick den gjorde och lyckligtvis kommit i besittning af en brunn, från hvilken tillsvidare tillräckligt vatten kunde erhållas, kan man knappast förutse hvilken utsträckning elden skulle fått bland de tätt och för eldsläckning illa byggda trähusen i Haga. Lyckligtvis blef man dock herre öfver elden, tack vare i främsta rummet Majornas sprutor, så de kort derefter ankommande Frivilliga brandkårens och sist de tungrodda stadssprutorna, hvilka länge saknade behöflig arbetsstyrka för att kunna verka. Sedan man genom ofvanämnnda signaler till stadens alla gator utspridt underrättelsen att en eldsvåda var utbruten och man sålunda genom den första kraftiga påstötningen borde kunnat väckt allt manskap, som hade rättughet att deltaga i densammas bekämpande, borde man varit nöjd med den oro man förorsakat stadens nu at sjukdom så hårdt angripna befolkning. Men sädant kom icke i fråga. Från tornets djup manade ännu närmare klockan 3 klockornas dofva slag — således i tre timmars ud — att hvila ej borde få åtnjutas. — Det -måstadsaktiga i våra brandsignaler borde vi lägga bort, då vi ändock göra ett visst anspråk på att vara en större stad, helst, som Urvar Odd säger, ett litet London. Hemta vi så mycket annat derifrån, kunde vi äfven hemta oss det Ingn, med hvilket man der dämpar sina eldsvådor. De stackars resande, hvilka befunno sig i staden och der sökt en kort ro, för att om morgonen med jernvägen tåga hädan, funno uaturiigtvis ej denna, och hade dessutom vid stadens flesta hoteller det obehaget att vid utgåendet från hotellet, genom drifvor arbeta ag till den väg, som af föregående vandrare trampats. Våra hoteller, surgliga i åtanka, hafva mycket att lära sig, och au de ej sjelfva söka sopa rent för sin egen dörr bevisas bäst af ofvannämnde faktum. Det minsta man kunde af hotellvärdarne begära, vore att de vid den tid då resande skola lemna hotellet och andra möjligtvis komma, hade befriat ho-. tellet från den under natten yrande snöns barrikadering. Intet i afseende på våra hotellers reformering torde dock vara att vänta — allt att hoppas och önska. Det ruskiga vädret under eldsvådsnatten utlockade ej det ofantliga antal af åskådare, som eljest plägar infinna sig. Men det talrika publiknm, som utströmmade åtminstone till allen blef der åskådare af något för dem troligen förut helt obekant. Å ett nybygdt hus läses nemligen å en skylt ofvan andra våningen: Baptist Församlingens sal. Vi vilja icke klandra baptisterna, hvilka ligga vår kyrka närmare än många andra sekter. Vi hylla den fria öfvertygelsen, hvad än biskop Annerstedt och konsorter må hafva att säga deremot; men dylik affichering är oss motbjudande och stöter, i vårt tycke, förmycket på marktschreieri. Att t. ex. en panoramaförevisare eller en värdshusvärd prålar med en dylik fingerpekning, må vara på sin plats; men att ett religiöst samfund skyltar på sådant sätt, är mer än fåfänga. Vi hafva nedOA ENN AA nr 7