Göteborgsposten – 15 november 1861, sida 1

oafbruten verksamhet i hvarenda vrå bland klipporna, emellan hvilka hela fabriker småningom hafva höjt sig, och otaliga lass med bomullsvaror, papper, timmer, mursten samt stenkol korsa hvarandra på alla vägar, så att det emellanåt bokstafligen är förenadt med fara för den resande att komma fram, då han närmar sig staden. Man påstär att Göteborg med all sin liflighet och rörelse, det oaktadt dock är en — tråkig vistelseort, att man icke kan roa sig der på något särdeles sätt, och att der herrskar en styfhet i tonen, som stöter den främmande bort, och en viss methodism i sederna, som tillintetgör all sällskaplighet. Det kan nu kanske så vara, att man i Göteborg, efter allt der skall vara så engelskt, också föredrager den kalla och afmätta genuttemauna-aktigheten framför den lätthet och meddelsamhet, som eljest har gitvit svenskarne namn af Nordens fransmän. Vi påmiuna oss anekdoten om en viss magnat, hvars bus icke var kändt för nägon hög grad ar gästfrihet och hvars lott det derföre ottast var att med sin gemål tå sitta alldeles ensam i palatsets stora praktgemak; när då hennes nåd emellanåt begynte att gåspa och tillät sig att ytutra: Vi ha dock grufligt tråkigt, min vän !, svarade herren i huset allud mycket lakoniskt: Ja, men — rika äro vi likväl! — Det är kanske icke alldeles fritt för att ej ett liknande förhållande eger rum i ett eller anvat mycket solidt hus i Göteborg, men dertill kan man anmärka, att man omvändt på andra ställen här i verlden kanske roar sig alltförmycket, och hela saken kan då hänföras till den enkla satsen, att den gyliene medelvägen mellan allvar och glädje, som har vållat hufvudbry åt så mången djupsiomg filosof, icke heller blifvit tunnen art de goda guteborgsboarne, eller till den andra sanningen, att likasom hvarochen dyrkar sin Gud på sitt eget vis, så soker äf.en hvarochen sin lycka på sitt eget sätt.