Göteborgsposten – 12 november 1861, sida 1

Jacpuets små ögon flammade. Han var ej en blott agent, som talade om sin chef, han var en artist, som är hänförd af sin konst, och en passionerad beundrare af den, som han erkände vara en stor mästare, Jacquet, som var en man med öfverlägset förstånd, fin, listig och en vän af intriger, var född för denna polis, hvilken riktigt utgjorde hans lif. Under de tio år, han varit ifrån polistjensten, hade han endast haft ett hopp, nemligen att åter få kasta sig in på denna bana, för hvilken han kände sig vara kallad. Sedan han på den bekanta resan till SantNazaire lärt känna Fouch6, hade han studerat och uppfattat denna ogenomtränglige man; han bade i sina tankar satt honom på en vederbörlig höjd. Och nu kända Jaequet sig lefva upp på nytt, då han fick se detta stora snille nära att intaga den plats, som tillkom detsamma; han såg sig föryngras, han andades med fulla drag i denna luftkrets af intriger, faror, strider, som var honom så väl bekant. (Forts.)