Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 2

Rosa redogjorde nu för de båda vackra fruntimrens begsök i Fidele-Bergers butik samt de förbindliga ord de yttrat till henne. — Ah, Gud är god! sade Lonore, ty dessa trenne personer förmå i närvarande stund mycket. Och blotta tanken att ej mera behöfva frukta någonting för dig, Rosa, skulle redan vara 088 en tröst i vår olycka. Derpå vände hon sig till Charles. — Men ni skall ju i afton begifva er till medborgarinnan Tallien? frågade hon. — Ja, svarade Charles, hon har skickat mig ett inbjudningskort. — Tala med henne om Rosa. Charles gjorde ett jakande tecken. — Ahl! inföll Lonore, om Blanche ändå vore här hos oss! Henri vände sorgsen bort ansigtet; markisen knöt händerna och en blixt flammade ur hans ögon. Lonore hade stigit upp, i det hon qväfde en suck. — Kom! sade hon till Rosa, vi gå ned till madame B-rtbaud. De aflägsnade sig båda och lemnade de tre männen ensamma i rummet. (Forts.)