Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 1

han ställde sig midtemot Låonore och Rosa, hvilka med smärtsam oro betraktade honom: — Låt se, låt oss kallt öfverväga hvarje omständighet, så att vi kunna se, om det finnes något skäl, att alldeles förtvifla. Vi kunde länge tro, att Gud öfvergifvit oss alla; och likväl synteg midtunder de djupaste olyckor hans hand skyddande utsträckt öfver oss. Det skulle måhända vara en kränkning emot honom att ännu tvifla. Blefvo icke just de, som vi älska, räddade liksom genom ett underverk, då för tio år sedan döden träffade alla deras? Kunde vi icke anse oss för alltid förlorade, då en obillig dom befläckade våra namn? Hvem skulle ha sagt oss, då vi voro åtskiljda, att vi tre en dag skulle återse hvarandra. Hvem af oss skulle kunnat hoppas någon ljusstråle af glädje, uti den mörka och dystra framtid, som syntes framför oss vid lifvets horisont? Vi kunna förtvifla, och likväl hade Gud åt oss tröst för våra oräkneliga lidanden. Hvarföre åter tvifila? Blanche är skild ifrån oss ; Blanche befinner sig i sina fienders våld; men vi veta åtminstone att Blanche lefver, för blott några timmar sedan visste vi deremot icke, om vi borde begråta henne. Hvad skiljer nu Blanch och oss åt? Ett hinder; men är detta hinder oöfvervinnerligt ? Nej, nej, det är endast menniskor vi behöfva besegra, och Charles har rätt, vi skola besegra dem !