Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 1

EE ———— eo—m—m— ————-—-—--0——E hoppet om utvidgning i främmande länder, åt Turkiet, Persien och Indien till, hvilket han ständigt framhöll för folket, hans framgång såsom lagstiftare, i det han reducerade Kysslands lagar till enda codex, allt bidrog att i hans undersåters ögon höja honom till en ställning, som syntes mer än mensklig, samt att nedtrycka i stoftet de känslor och sträfvanden efter mensklig frihet och lycka, hvilka, ehuru kufvade under en menniskoälder, dock med säkerhet vakna upp till nytt lif i en annan. Ja tillochmed just under hans stränga regering uppväxte i östern af hans stater den planta, som en gång skall betraktas såsom den den ryska frihetens första grodd. Den höjde sig upp i träldomens och lidandets värsta nästen. I Siberiens aflägsna ödemarker, till hvilka den store cezarens bästa och ädlaste, såväl som hans sämsta ooh uslaste undersåter tidtals förvistes, förminskade förtrycket sitt grepp, emedan undanflykt var omöjlig. Etter att hafva utstått allt det värsta, som tyranniet näst döden kan pålägga, tilläts den landsflyktige att der skapa sig sitt eget öde, utan alltför stor inblandning från regeringens sida. Man fann att klimatet der var bättre än det gamla Rysslands; der fanns ingen hfegenskap och landet var deladt i jordgods af medelmåttigt omfång, och på Altaibergets sluttningar samt stränderna af de stora nordasiatiska floderna bildade det sig samhällen, som egde icke så obetydligt af demokratisk jemnlikhet och sjelfstyrelse. Alltigenom hela Ryssland tyckes det dessutom äfven i allmänhet fiunas en fullständig municipalorganisation, som visserligen är maktlös emot den kejserliga styrelsen, men dock i stånd att reglera sina egna lokala angelägenheter samt att hålla vid lit midtibland träldomen en anda, som en gång kan utvidga sig till frihet. Ryssarne uppretades tidtals under Nikolai regering genom hans grymma torföljande mot hteraturen. Natwnen var stolt öfver sina skalder, men deras snille var en olycksbringande gåtva for dem. Puschkin uudanröjdes genom en erkänd duellants pistol och då Lermontoff vägade vända sig ull czaren med en petition om mördarens bestraffande blef denne unge skald förvist till Kaukasus, för att omkomma genom ett likadant öde. Ryssarne kunde icke annat än känna, att deras land, oaktadt all den stolthet dess makt ingaf, och oaktadt all eröfringens ståt, dock befann sigi ett tillstånd af barbari, och att, hvilka mål dess regering än må hafva ettersträfvat, folkets lycka och välbefinnande åtminstone icke voro bland dem. Så kom Krimkriget, dess förluster samt dess utmattning och med dem dess upphofsmans död och försvinnandet af många illusioner. Den nye kejsaren invigde en ny tidrymd af jemförelsevis fred och större frihet. Han tillät inom den ryska pressen en diskussion af de allmänna angelägenheterna, hvilken aldrig för ett ögonblick skulle hafva tålts under hans faders regering. Han loste på inskränkningarne i handeln och har sträfvat ifrigt att förmedelst jernvägar och elektriska telegrafer sätta sina skilda länder i förbindelse med hvarandra, och han har framför allt outtröttligt arbetat på att återgifva 12 millioner af sina undersåter den personliga frihet, som de haft i behåll ända till slutet af det 16:de